Hitlers väg till makten – och pengarna bakom upprustningen
Han vann aldrig folkets majoritet i ett fritt riksdagsval. Ändå kunde han använda demokratins institutioner för att avskaffa den.
Väljarna, depressionen och de konservativa maktspelarna öppnade dörren. Terrorn stängde den bakom honom. När Hitler sedan lovade arbete och nationell återfödelse betalades satsningen med lån, nedpressad konsumtion och en ekonomi alltmer inriktad på krig. Bakom arbetslöshetssiffrorna och paraderna fanns människor som fick en lön igen – och andra som berövades sitt arbete, sin egendom och till sist sina liv.
Av Maja StrandReporter · 1800- och 1900-talet, vardagslivUppläst av tidningens berättarröst
En ny rikskansler, en gammal ytterrock
I Berlin den 30 januari 1933 drog nazistiska fackeltåg genom staden. Adolf Hitler hade blivit rikskansler. Eldskenet, leden och jublet var verkliga, men också en iscensättning: bilden av ett enat folk som äntligen hade hittat sin ledare. I bostäderna längs gatorna fanns även människor som höll sig undan, oroade sig eller tänkte att ännu en regering snart skulle falla.
Tyskland hade haft så många regeringskriser att själva regeringsskiftet inte behövde framstå som slutet på en tidsålder. President Paul von Hindenburg satt kvar. Ämbetsmännen gick till sina kontor. Affärerna öppnade. I Hitlers första ministär var bara tre ministrar nazister, Hitler själv inräknad. De konservativa samarbetspartnerna trodde att de hade lånat hans folkliga kraft utan att lämna ifrån sig den verkliga kontrollen.
För oss ligger katastrofen redan synlig bakom fotografierna. För dem som befann sig där var framtiden ännu inte skriven. Just därför behöver vi följa vad som faktiskt hände, inte bara den raka linje som eftervärlden kan dra mellan januari 1933 och kriget.
Påståendet att Hitler kom till makten ”demokratiskt” behöver genast preciseras. Nazistpartiet blev störst i fria riksdagsval, men fick aldrig egen majoritet i något sådant val. Hitler valdes inte till rikskansler av folket. Han utsågs av presidenten efter förhandlingar mellan män som ville ersätta den parlamentariska demokratin med ett auktoritärt styre.
Det var alltså en kombination: verkligt väljarstöd, en försvagad författningsordning, politiskt våld och eliters beslut. När Hitler väl hade fått regeringsmakten använde han statens befogenheter och nazisternas terror för att undanröja möjligheten att avsätta honom demokratiskt.
Där börjar också frågan om ekonomin. För den arbetslöse handlade politik inte bara om författningar. Den handlade om hyran, skorna som måste lagas och beskedet vid arbetsförmedlingen. Hitler lovade att förvandla just den vardagen. Men löftet om arbete var från början förbundet med ett annat mål: att göra Tyskland redo för erövringskrig.
Krisen flyttar in i köket
Weimarrepubliken föddes ur nederlaget 1918 och hade motståndare från första stund. Många nationalister vägrade acceptera att Tyskland hade förlorat kriget militärt. De spred i stället föreställningen att armén förråtts av politiker, socialister och judar. Versaillesfreden, med territoriella förluster, militära begränsningar och skadestånd, blev ett ständigt återkommande bevis i deras anklagelseakt.
Men demokratins fall var inte förutbestämt. Under senare delen av 1920-talet stabiliserades ekonomin. Kulturlivet blomstrade och många tyskar byggde sina liv inom republikens ramar. I riksdagsvalet 1928 fick nazisterna bara 2,6 procent av rösterna.
Sedan slog depressionen sönder tryggheten.
Tysk ekonomi var sårbar genom sitt beroende av utländsk kredit, inte minst amerikansk. Efter börskraschen 1929 krympte kreditflödena, världshandeln föll och företag minskade produktionen eller stängde. Bankkrisen 1931 fördjupade förloppet. I början av 1932 var över sex miljoner människor registrerade som arbetslösa.
Siffran rymmer miljoner kök. Arbetslöshetsersättningen kunde ta slut, familjer bli beroende av behovsprövade understöd och unga lämna skolan utan utsikt till ett första arbete. Den som fortfarande hade en anställning kunde frukta nästa uppsägning. Krisen drabbade också småföretagare och bönder med skulder som blev tyngre när priser och inkomster föll.
Rikskansler Heinrich Brüning svarade med en åtstramningspolitik som pressade löner, priser och offentliga utgifter. Bakom den låg både ekonomiska begränsningar och politiska överväganden, däribland frågan om krigsskadestånden. Följden blev att efterfrågan försvagades ytterligare. För den drabbade familjen kunde demokratin framstå som den ordning under vilken hjälpen minskade just när den behövdes som mest.
Samtidigt urholkades parlamentarismen uppifrån. Från 1930 styrde regeringar alltmer med presidentens nödförordningar enligt författningens artikel 48, i stället för genom stabila riksdagsmajoriteter. Parlamentet fanns kvar, men vanan att kringgå det hade etablerats innan Hitler tillträdde.
Nazisterna erbjöd inte ett sammanhängande, öppet redovisat ekonomiskt program som alla väljare tog ställning till. De erbjöd handlingskraft, gemenskap och syndabockar. Till olika grupper kunde de framhäva olika löften: arbete åt arbetarna, skydd åt småföretagarna, bättre villkor åt bönderna och kamp mot marxismen åt de borgerliga.
Antisemitismen var ingen detalj vid sidan av detta. Den var central i rörelsens världsbild. Judar utmålades, motsägelsefullt men effektivt, som ansvariga för både finanskapitalism och kommunism. Komplicerade kriser gjordes till berättelser om fiender som skulle kunna avlägsnas.
Rösterna öppnade dörren – maktspelet släppte in honom
Nazisternas genombrott var dramatiskt. I september 1930 fick de 18,3 procent av rösterna. I juli 1932 nådde de 37,3 procent och blev riksdagens största parti.
Det var ett verkligt masspolitiskt genombrott, inte bara en kuppmaskin förklädd till parti. Rörelsen organiserade möten, marscher, affischkampanjer och lokalt föreningsliv. Hitler reste mellan valmöten, även med flyg, och presenterades som en ledare som stod över det gamla partikäbblet. Propagandan kunde anpassas efter publiken, medan löftet om nationell återfödelse höll samman budskapet.
Samtidigt patrullerade SA, nazisternas paramilitära organisation, gatorna och angrep motståndare. Våldet mellan politiska läger, där också andra organisationer deltog, bidrog till känslan av att republiken hade förlorat kontrollen. Nazisterna kunde både skapa oordning och lova att avskaffa den.
Men deras framgång hade gränser. I presidentvalet våren 1932 besegrades Hitler av Hindenburg. Och i riksdagsvalet i november sjönk nazisternas röstandel till 33,1 procent. Partiet förblev störst men förlorade väljare och mandat. Vid årets slut var Hitlers väg till makten långtifrån självklar.
Avgörandet kom genom intriger kring presidenten. Den tidigare rikskanslern Franz von Papen ville återvända till inflytandet och undanröja sin efterträdare Kurt von Schleicher. Papen och andra konservativa bedömde att en regering med Hitler som kansler kunde utnyttja nazisternas massbas, samtidigt som traditionella eliter behöll kontrollen över staten.
De räknade med Hindenburgs auktoritet, armén, ämbetsmannakåren och de konservativa ministrarna. Papen blev vicekansler. Hitler fick tillgång till regeringsmakten därför att män med egna auktoritära mål ansåg honom användbar.
Näringslivets roll måste också beskrivas noggrant. Det fanns företagsledare och finansiärer som stödde Hitler före maktövertagandet. Men storföretagarna utgjorde inte ett enhetligt block som från början finansierade och styrde hans framgång. Nazisterna hade även medlemsavgifter, mötesintäkter och många mindre bidrag. Delar av näringslivet föredrog andra högeralternativ.
Efter att Hitler hade blivit kansler ökade däremot samarbetet tydligt. Vid ett möte med företagsledare den 20 februari 1933 samlades stora belopp till valkampanjen. Skillnaden är viktig: ekonomiska makthavare hjälpte till att befästa en regering som redan hade tillträtt, men det förklarar inte ensamt varför miljoner människor tidigare hade röstat nazistiskt.
Det demokratiska systemet hade gett Hitler en plattform och ett starkt förhandlingsläge. Det var presidentens utnämning som gav honom kanslerämbetet.
Demokratins dörr låses inifrån
Den 27 februari 1933 brann riksdagshuset. Dagen därpå utfärdade Hindenburg, på regeringens begäran, den så kallade riksdagsbrandförordningen. Grundläggande fri- och rättigheter sattes ur spel: skyddet mot godtyckliga ingrepp, brevhemligheten och friheten för press, möten och föreningar.
Nazisterna framställde branden som signalen till ett kommunistiskt uppror. Frågan om det exakta händelseförloppet bakom branden har länge varit omstridd. Däremot råder ingen tvekan om hur den användes: som förevändning för ett omfattande angrepp på oppositionen.
Kommunister greps, tidningar förbjöds och motståndare misshandlades. SA- och SS-män hade på vissa håll fått befogenheter som hjälppoliser. Den politiska rörelsens våld flöt samman med statens makt.
Valet den 5 mars hölls därför inte under fria och rättvisa förhållanden. Trots terrorn och tillgången till statens resurser fick nazisterna 43,9 procent, fortfarande ingen egen majoritet. Tillsammans med sin nationalistiska koalitionspartner hade de däremot en majoritet av mandaten.
Nästa steg var fullmaktslagen. Den 23 mars sammanträdde riksdagen i Krolloperan i Berlin, med nazistiska uniformer som en påtaglig del av inramningen. Kommunisternas mandat hade satts ur spel och flera socialdemokrater var fängslade eller hindrade från att närvara. För att nå den kvalificerade majoriteten behövde regeringen ändå stöd från andra partier. Det katolska Zentrum och andra borgerliga grupper röstade ja, efter förhandlingar, löften och under starka hot.
Socialdemokraten Otto Wels talade emot. Hans ord har blivit kvar:
”Freiheit und Leben kann man uns nehmen, die Ehre nicht.” Friheten och livet kan man ta ifrån oss, men inte äran.
De närvarande socialdemokraterna var de enda som röstade nej. Lagen gav regeringen rätt att stifta lagar utan riksdagen, även lagar som avvek från författningen inom de ramar lagen angav. Diktaturen kläddes i juridisk form, men omständigheterna var redan diktatoriska.
Under våren och sommaren slogs självständiga organisationer sönder. Den 2 maj ockuperades fackföreningarnas lokaler, ledare greps och tillgångar beslagtogs. Arbetarna fördes in i Deutsche Arbeitsfront, den tyska arbetsfronten, som inte var en fri facklig organisation. Andra partier förbjöds eller upplöste sig under trycket. I juli var nazistpartiet det enda tillåtna partiet.
I Dresden antecknade litteraturvetaren Victor Klemperer hur förändringen trängde in i vardagen. Han var protestant men räknades som jude enligt nazisternas rasdefinitioner. Hans dagböcker låter oss följa hur nyheter, yrkesoro och samtal gradvis övergick i en tillvaro av allt fler förbud. År 1935 miste han sin professur. Diktaturen kom inte bara som ett tal från en balkong. Den kom som ett beslut på arbetsplatsen, en ändrad skylt, en bekant som drog sig undan.
Arbete igen – men på regimens villkor
Arbetslösheten sjönk kraftigt under naziståren före kriget. För många hushåll var förändringen högst påtaglig: en lön, fasta tider, mindre rädsla för nästa hyresbetalning. Regimen gjorde denna erfarenhet till sitt kanske starkaste argument.
Men återhämtningen började inte med en ensam mans ekonomiska snilleblixt. Nedgången hade börjat bottna redan före maktövertagandet, och tidigare regeringar hade förberett åtgärder för att skapa arbete. Nazisterna övertog, utvidgade och omformade dem. Den internationella konjunkturens förbättring bidrog också.
Staten satsade på byggande, vägar, reparationer och andra offentliga arbeten. Skattelättnader och stöd stimulerade vissa privata investeringar. Autobahnen blev den stora symbolen: spadar, betong, män i arbetslag och fotografier av Hitler som byggare.
Motorvägarna uppfanns emellertid inte av nazisterna, och motorvägsbyggena sysselsatte långt färre än vad deras plats i propagandan antyder. De kunde inte ensamma förklara arbetslöshetens fall. Den allt viktigare motorn var upprustningen, som gav beställningar till stålverk, maskinindustri, fordonstillverkare, kemiföretag och byggbranschen.
Värnplikten, återinförd 1935, tog dessutom stora grupper unga män ur den civila arbetsmarknaden. Även arbetsplikten genom Reichsarbeitsdienst bidrog. Arbetslöshetsstatistiken måste läsas mot bakgrund av sådana förändringar och av att människor utestängdes eller pressades bort från delar av arbetslivet. Men nedgången var inte bara statistisk manipulation. Sysselsättningen och produktionen ökade faktiskt kraftigt.
För arbetarna innebar förbättringen samtidigt att deras förhandlingsmakt försvann. Fria fackföreningar och strejkrätt fanns inte längre. Staten kontrollerade lönebildningen, och längre arbetsdagar blev med tiden viktiga för att öka produktionen. Ett hushåll kunde få högre sammanlagd inkomst genom fler arbetstimmar utan att lönen per timme steg motsvarande.
Regimen erbjöd också fritidsverksamhet genom Kraft durch Freude, ”Kraft genom glädje”: utflykter, konserter och vissa resor. Sådant var både verklig verksamhet och propaganda för en klassöverskridande folkgemenskap. Men denna gemenskap var villkorad. Judar och andra utpekade grupper skulle stängas ute.
Bilden av att nazisterna helt enkelt skickade hem alla kvinnor från arbetsmarknaden är däremot fel. Regimen hyllade moderskapet och genomförde åtgärder som uppmuntrade vissa gifta kvinnor att lämna arbetet, men ekonomins behov drog i motsatt riktning. När upprustningen skapade arbetskraftsbrist behövdes kvinnornas arbete alltmer.
Det gick alltså att samtidigt uppleva materiell lättnad och politisk ofrihet. Just den kombinationen hjälper oss att förstå regimens stöd, utan att acceptera dess självbild.
Varifrån kom pengarna?
Det korta svaret är: från skatteinkomster, upplåning och ett finansiellt system som staten allt hårdare styrde mot upprustning. Men pengar och verkliga resurser är inte samma sak. Staten kunde ordna krediter i riksmark; den kunde inte på samma sätt trolla fram olja, järnmalm, gummi eller utbildade metallarbetare.
Hjalmar Schacht, riksbankschef och från 1934 även ekonomiminister, spelade en central roll i finansieringen. Mest kända blev de så kallade Mefo-växlarna, som började användas 1934.
Upplägget kan beskrivas genom en vapenfabrik. Fabriken levererar materiel och får en växel som betalning: ett löfte om framtida betalning. Bakom växeln står ett särskilt bolag, Metallurgische Forschungsgesellschaft, Mefo, som i praktiken fungerar som finansiell mellanhand snarare än som vanlig producent. Staten garanterar arrangemanget.
Företaget kan behålla växeln och få ränta eller låta en bank diskontera den, det vill säga byta den mot pengar med ett avdrag. Riksbanken accepterar i sin tur växlarna inom systemet. Därmed kan stora rustningsbeställningar finansieras utan att hela beloppet omedelbart syns som vanliga utgifter och lån i den offentliga budgeten.
Till 1938 hade omkring tolv miljarder riksmark i Mefo-växlar emitterats. Det var inte gratis pengar, och skulden försvann inte. Betalning sköts framåt. Konstruktionen dolde delar av upprustningens omfattning och gjorde det möjligt att mobilisera kredit snabbt.
Utöver detta använde staten mer konventionell upplåning. Banker, sparinstitut och försäkringskapital knöts allt starkare till statens finansieringsbehov. När sysselsättning och produktion växte ökade skatteinkomsterna, men rustningsambitionerna drev samtidigt upp utgifterna.
Var detta bara sedelpressen i förklädnad? Inte riktigt. Kreditexpansionen var avgörande, men ekonomin styrdes också med kontroller. Löner och priser hölls tillbaka, kapitalrörelser begränsades och investeringar påverkades politiskt. När det blev mindre utrymme för civil konsumtion kunde obalansen visa sig som varubrist och försämrat utbud, inte bara som öppet stigande priser.
Den svåraste begränsningen fanns i utrikeshandeln. Tyskland behövde importera råvaror men hade ont om utländsk valuta. Schachts ”nya plan” från 1934 innebar hård importkontroll och bilaterala handelsarrangemang som minskade behovet av betalningar i fritt användbar valuta. Myndigheterna prioriterade det som ansågs nödvändigt, framför allt för upprustningen.
Fyraårsplanen 1936, med Hermann Göring i ledningen, skärpte inriktningen. Ekonomin och krigsmakten skulle göras redo för krig inom fyra år. Syntetiskt bränsle och syntetiskt gummi skulle minska beroendet av import, även när produktionen var dyr. Målet var inte största möjliga välstånd för hushållen, utan största möjliga militär handlingsförmåga.
Privata företag fanns kvar och många tjänade stora pengar på rustningskontrakten. Detta var inte en ekonomi där staten ägde allt. Däremot bestämde diktaturen alltmer vilka behov som skulle gå först. Konflikter mellan företag, myndigheter och militära organ var vanliga, men det överordnade målet blev tydligare: kanoner framför konsumtion.
Det välstånd som krävde fiender
Till finansieringen hör också stölden. Judar berövades tjänster, företag och egendom genom diskriminering, tvångsförsäljningar och konfiskationer. Den så kallade ariseringen innebar ofta att judiska ägare tvingades sälja långt under rimliga värden. Efter novemberpogromen 1938 pålades Tysklands judar dessutom en kollektiv straffavgift på en miljard riksmark.
Detta berikade staten och enskilda köpare och drev på förföljelsen. Men det är missvisande att säga att hela det tidigare ekonomiska uppsvinget eller upprustningen hade betalats med judisk egendom. Tidsföljden och storleksordningen stämmer inte. Kredit, skatter och omfördelning av ekonomins resurser var centrala; plundringen blev en alltmer betydelsefull del av ett system byggt på uteslutning och expansion.
När Tyskland annekterade Österrike 1938 fick regimen tillgång till dess reserver och resurser. När tjeckiska områden sedan hamnade under tysk kontroll tillkom bland annat viktig industrikapacitet. Expansionen gav tillgångar, men också nya åtaganden. Den löste inte på något stabilt sätt den tyska ekonomins grundproblem.
Efter krigsutbrottet 1939 blev exploateringen av ockuperade länder och tvångsarbetet allt viktigare. Ockupationskostnader, beslagtagna varor och människor som tvingades arbeta för Tyskland hjälpte regimen att föra kriget och begränsa vissa bördor för den egna befolkningen. Priset vältrades över på andra.
Det betyder inte att kriget var ett automatiskt resultat av en viss skuldsiffra, som om Hitler saknade val därför att växlar skulle förfalla. Historiker diskuterar hur akut den ekonomiska situationen var och hur den påverkade besluten. Men Hitlers rasistiska erövringsmål var äldre än finansieringsproblemen. Upprustningen hade genomförts för att möjliggöra krig, inte som ett oskyldigt arbetsmarknadsprojekt som råkade gå för långt.
Tillbaka vid köksbordet blir bilden därför dubbel. Någon som varit arbetslös kunde åter lägga ett lönekuvert på bordet. Någon annan fick ett brev om avsked, därför att staten hade bestämt att hans eller hennes härkomst gjorde personen oönskad. En ung man försvann ur arbetslöshetsstatistiken och in i kasernen. En fabrik fick nya beställningar som krävde längre skift och producerade sådant som snart skulle användas mot människor i andra länder.
Hitler tog sig fram genom ett demokratiskt systems sprickor, men han fick aldrig ett fritt majoritetsmandat att genomföra det som följde. Hans makt vilade på både anhängare och medhjälpare, på beräkningar i presidentens omgivning och på våldet mot dem som sade nej.
Och det ekonomiska ”undret” var varken helt påhittat eller det mirakel propagandan beskrev. Arbetstillfällen skapades. Produktionen steg. Men återhämtningen bands till skulder, ofrihet och en rustning som åt upp ekonomins handlingsutrymme. Det avgörande är inte bara att fråga var pengarna kom ifrån. Det är också att fråga vad de användes till – och vilka som tvingades betala.
Källor
- Richard J. Evans, The Coming of the Third Reich (2003)
- Richard J. Evans, The Third Reich in Power (2005)
- Adam Tooze, The Wages of Destruction: The Making and Breaking of the Nazi Economy (2006)
- Henry Ashby Turner Jr., Hitler's Thirty Days to Power: January 1933 (1996)
- Henry Ashby Turner Jr., German Big Business and the Rise of Hitler (1985)
- Victor Klemperer, utgiven av Walter Nowojski med Hadwig Klemperer, Ich will Zeugnis ablegen bis zum letzten. Tagebücher 1933–1945 (1995)
- Deutscher Reichstag, Verhandlungen des Reichstags, VIII. Wahlperiode 1933, Band 457, 2. Sitzung, Donnerstag den 23. März 1933 (1933)
Ställ frågor om "Hitlers väg till makten – och pengarna bakom upprustningen". Svaren bygger på tidningens egna artiklar.
