Winston Churchill – en märklig man som gjorde stordåd
Bakom rösten som gav Storbritannien mod fanns en krävande arbetsgivare, en sårbar make och en outtröttlig uppvaktare av Amerika.
Han dikterade i sängen, sov middag under världskriget och kunde driva sin omgivning till förtvivlan. Men när Storbritanniens framtid stod på spel 1940 gjorde Winston Churchill sin egensinnighet till en politisk kraft. Vägen dit hade gått genom katastrofer – och vägen vidare skulle bjuda på både champagne, vänskap och ett förkrossande valnederlag.
Av Maja StrandReporter · 1800- och 1900-talet, vardagslivUppläst av tidningens berättarröst
Det är lätt att se cigarren och missa människan bakom röken. Winston Churchill har blivit en silhuett: hatten, käppen, V-tecknet och den framskjutna underläppen. Men kommer man honom nära, genom sekreterarnas minnen, hustrun Clementines brev och medarbetarnas dagböcker, blir bilden betydligt rörigare.
Där ligger en premiärminister i sängen med handlingar omkring sig. Han dikterar, frågar efter ett dokument, blir otålig när någon inte hinner med. Senare kan han gråta över ett krigsöde eller skratta åt sin egen formulering. Han är både den som håller modet uppe och den som sliter på allas nerver.
Hans stora historiska insats går inte att skilja från denna besvärliga, känsliga och mycket arbetsamma person.
Ett liv som nästan hade havererat
Winston Leonard Spencer Churchill föddes på Blenheim Palace den 30 november 1874. Fadern, lord Randolph Churchill, var en lysande men instabil konservativ politiker; modern Jennie, född Jerome, kom från en förmögen amerikansk familj. Sonen fick aristokratins kontakter men inte någon självklar känsla av trygghet.
I breven från skolåren vädjar han om besök och uppmärksamhet. Avståndet till föräldrarna behöver förstås mot tidens överklassvanor, men barnets längtan är svår att läsa bort. Barnsköterskan Elizabeth Everest blev en känslomässig fast punkt. Han behöll hennes fotografi långt upp i vuxenlivet.
Den unge Churchill ville bli sedd. Som officer och krigskorrespondent sökte han sig till farliga platser, skrev om sina upplevelser och förvandlade äventyr till inkomster och politiskt kapital. Flykten ur boerkrigsfångenskap 1899 gjorde honom berömd. Året därpå valdes han in i underhuset.
Hans begåvning var uppenbar, liksom hans brist på tålamod. Han bytte från de konservativa till liberalerna 1904 och återvände senare till konservatismen. Som liberal minister medverkade han till sociala reformer. Samtidigt bar han med sig en imperial övertygelse: Storbritanniens rätt att härska över andra folk var för honom länge närmast självklar.
Katastrofen kom under första världskriget. Som marinminister drev Churchill på för operationen mot Dardanellerna 1915. Tanken var att slå mot Osmanska riket och öppna en förbindelse till Ryssland. Flottangreppet misslyckades; landstigningarna på Gallipoli blev ett utdraget blodbad.
Ansvaret var delat mellan politiker och militärer, men Churchill blev nederlagets mest synliga ansikte. Han förlorade marinministerposten och lämnade senare regeringen. Under en period 1916 tjänstgjorde han på västfronten, bland annat som bataljonschef. Mannen som hade rört flottor på kartan befann sig nu i skyttegravarnas värld.
Det politiska livet fortsatte ändå. Han blev finansminister på 1920-talet, men hamnade utanför regeringen 1929. De följande ”ödemarksåren” var inte någon obruten hjältesaga. Hans motstånd mot ökat indiskt självstyre isolerade honom, och stödet för Edward VIII under abdikationskrisen 1936 skadade hans omdömesrykte.
Men varningarna för Hitlers Tyskland fick allt större tyngd. Genom kontakter i statsförvaltningen samlade han uppgifter om tysk upprustning och brittiska brister. När kriget kom i september 1939 återvände han som marinminister. Han var då 64 år: erfaren, komprometterad, energisk – och ännu inte den självklare räddaren.
Våren då orden blev handling
Den 10 maj 1940 angrep Tyskland Nederländerna, Belgien och Luxemburg. Samma dag blev Churchill premiärminister efter Neville Chamberlain. Han tillträdde inte på en våg av allmän entusiasm. Många konservativa misströstade om hans pålitlighet, och utrikesminister lord Halifax hade varit ett tänkbart alternativ.
Churchills första styrka låg därför inte bara i talen. Han bildade en bred samlingsregering med Labour och liberalerna. Labourledaren Clement Attlee och fackföreningsmannen Ernest Bevin blev viktiga delar av krigsledningen. Nationell enighet behövde byggas in i regeringen, inte bara förkunnas från talarstolen.
Den 13 maj gav han underhuset ett löfte utan tröstpris. I svensk översättning:
”Jag har inget annat att erbjuda än blod, möda, tårar och svett.”
Formuleringen var dramatisk, men dess politiska innehåll var enkelt: ingen snabb räddning väntade. Kampen skulle kräva allt.
Det verkliga vägskälet kom senare samma månad. De allierade arméerna pressades tillbaka och brittiska trupper blev instängda vid Dunkerque. I krigskabinettet diskuterades om man borde undersöka möjliga fredsvillkor genom italiensk förmedling. Halifax ville hålla en sådan möjlighet öppen.
Churchill motsatte sig en förhandlingsväg som kunde föra Storbritannien in i ett beroende av Hitler. Diskussionerna den 26–28 maj var emellertid mer komplicerade än en duell mellan mod och feghet. Frågan gällde också vilka alternativ som faktiskt återstod och vad en förhandling skulle göra med motståndsviljan.
Till slut stod regeringen bakom fortsatt kamp. Det var ett avgörande ledarskap, men inte ett ensamarbete. Churchills ställning vilade på kollegernas stöd, flottans styrka, imperiets resurser och en befolkning som inte enkelt kan reduceras till publik för hans retorik.
Efter evakueringen från Dunkerque varnade han för att krig inte vinns genom evakueringar. Den 4 juni lovade han i underhuset fortsatt strid på stränderna, landningsplatserna, fälten och gatorna. Det berömda talet sändes inte direkt till nationen med hans röst; många mötte orden genom radioåtergivningar och tidningar.
Just detta säger något om hans genomslag. Orden kunde färdas utan kroppen som uttalat dem. De gav människor ett språk för den egna rädslan och beslutsamheten.
Under slaget om Storbritannien och höstens bombningar blev hans offentliga närvaro lika viktig. Han besökte drabbade områden, talade med människor och visade känslor. Fotografierna gjorde resten. Ändå var enigheten aldrig total och modet aldrig konstant. Det fanns trötthet, vrede, klasskillnader och misstro.
Churchills bedrift var inte att trolla bort detta. Han bidrog till att göra fortsatt motstånd till den gemensamma huvudlinjen när ett sammanbrott fortfarande var möjligt.
Sängen som sambandscentral
Den som föreställer sig krigets Churchill ständigt sittande vid ett skrivbord får tänka om. Hans arbetsdag började ofta i sängen, med tidningar, telegram, rapporter och sekreterare inom räckhåll. Kläderna kunde vänta. Regeringsarbetet kunde det inte.
Sekreteraren Elizabeth Nel beskriver en arbetsgivare vars rytm personalen måste lära sig att följa. Churchill tänkte gärna genom att tala. Dikteringen var inte bara ett sätt att spara tid; den var själva verkstaden där resonemang, böcker och tal tog form.
En mening kunde prövas, avbrytas och börja om. Sekreteraren behövde fånga orden och samtidigt tåla tystnaderna när han sökte nästa formulering. Det som senare lät spontant i underhuset kunde vara resultatet av lång bearbetning.
Hans talmanus ordnades ofta med korta rader och tydliga pauser. De liknade inte vanliga prosasidor. Rösten skulle ledas över texten, tyngden falla på rätt ord. Churchill hade arbetat med sitt framförande sedan ungdomen; den monumentala talaren var till stor del ett hantverksbygge.
Samtidigt drev han fram ett högt tempo i förvaltningen. Röda etiketter med orden ”Action This Day” markerade ärenden som krävde omedelbar uppmärksamhet. Hans promemorior kunde vara korta och skoningslösa: varför hade något inte gjorts, vilka var siffrorna, när skulle resultatet komma?
Han ville ha konkretion och avskydde dimmiga formuleringar. Men hans energi hade ett pris. En fråga från premiärministern kunde sätta stora delar av apparaten i rörelse, även när den kom ur en tillfällig ingivelse. Militärcheferna behövde både svara honom och stå emot honom.
Mitt i detta låg siestan. Churchill brukade klä av sig och lägga sig ordentligt efter lunch, inte bara slumra i en fåtölj. Vanan var äldre än premiärministeråren och hjälpte honom att orka en andra arbetsdag på kvällen.
Middagen blev därför sällan slutpunkt. Den kunde följas av samtal, dokument och diktering långt efter midnatt. För yngre medarbetare kunde schemat vara förödande. Premiärministern hade sovit; de hade ofta fortsatt arbeta.
Badet hörde också till hans vardagsritualer. Privatlivets och ämbetets gränser blev porösa när papper och frågor följde honom genom bostaden. Hans berömda overallsliknande ”siren suit” var praktisk vid nattliga flyglarm och passade en man som ogärna lät klädbyten styra dagen.
Bakom excentriciteten fanns alltså ett system. Churchill ordnade tillvaron så att hans egen arbetsförmåga kunde användas maximalt. Att andra människor måste böja sina dygn efter hans var en kostnad han inte alltid tycktes se.
Vresigheten, tårarna och tegelstenarna
Clementine såg den desto tydligare. De hade gift sig 1908, och deras brev visar ett äktenskap med ömhet, privata smeknamn och stark lojalitet – men också avstånd och slitningar. Fem barn föddes; den lilla Marigold dog 1921. Familjen var inte skyddad från sorg av hans berömmelse.
Den 27 juni 1940 skrev Clementine ett ovanligt rakt brev till sin make. Hon hade hört att hans uppträdande mot kolleger och underordnade riskerade att väcka motvilja. I svensk översättning varnade hon för att han genom sitt sätt inte skulle bli omtyckt av dem som arbetade med honom.
Hon påminde honom om att enorm makt också krävde hövlighet, vänlighet och lugn. Det är ett märkvärdigt dokument: medan landet kämpade för sin överlevnad ingrep hustrun mot premiärministerns dåliga humör.
Brevet gör inte Churchill mindre betydande. Det gör honom begripligare. Hans självförtroende kunde övergå i överlägsenhet, hans brådska i oförskämdhet. Medarbetaren John Colvilles dagböcker visar både irritation och djup beundran. Samma man kunde vara outhärdlig på förmiddagen och oemotståndlig vid middagsbordet.
Känslorna låg nära ytan. Churchill kunde bli tårögd av musik, tapperhet, lidande eller högtidliga ögonblick. Det var inte någon enkel motsats till hans hårdhet. Han kunde beröras djupt av en enskild människas öde och samtidigt fatta beslut som utsatte tusentals för fara.
Hans nedstämdhet har ofta sammanfattats med uttrycket ”den svarta hunden”. Churchill använde själv uttrycket, men eftervärldens säkra psykiatriska diagnoser går längre än källorna tillåter. Humörsvängningar och perioder av förtvivlan är belagda; deras medicinska innebörd är svårare att fastställa.
Efter Gallipolikrisen fann han en motvikt i måleriet. Han började måla 1915 och återkom livet igenom till färgerna, ljuset och landskapen. Måleriet krävde uppmärksamhet på något som inte var politiken. Duken kunde inte övertygas med ett tal.
På Chartwell, familjens hem i Kent, arbetade han också med tegel och murbruk. Han byggde murar, engagerade sig i dammar och trädgård och fann tillfredsställelse i synliga resultat. Händerna fick göra något annat än att bläddra bland rapporter.
Cigarrerna var både njutning och rekvisita. Alkohol hörde till hans vardag, men bilden av en oavbrutet berusad krigsledare är missvisande. Hans whisky var ofta kraftigt utspädd; vin, champagne och starkare drycker ingick i måltids- och sällskapsvanorna.
Han vårdade inte sin hälsa efter moderna ideal. Däremot vårdade han, med stor envishet, de vanor som fick honom att känna sig levande.
Roosevelt: vänskap med ett strategiskt syfte
Churchill visste att brittisk uthållighet inte räckte. USA:s industri, pengar och till sist militära kraft måste in i kampen. Att få amerikanerna närmare blev en av hans viktigaste uppgifter – men det är missvisande att säga att han ensam ”vände USA”.
President Franklin D. Roosevelt hade egna övertygelser och egna begränsningar. Kongressen, neutralitetslagarna och en stark ovilja mot ett nytt europeiskt krig satte ramarna. Hjälp till Storbritannien och amerikanskt krigsdeltagande var två olika frågor.
Den direkta brevkontakten inleddes 1939 på Roosevelts initiativ, när Churchill åter blivit marinminister. Churchill använde beteckningen ”Former Naval Person”, tidigare marinman, i deras kommunikation. Det blev en personlig ton i en förbindelse som hela tiden också var statsangelägenhet.
Han skrev enträget, konkret och ibland desperat. Bakom artigheten fanns fartygsförluster, vapenbrist och en krympande förmåga att betala. Han försökte göra Storbritanniens överlevnad till en amerikansk säkerhetsfråga: om britterna föll skulle maktbalansen över Atlanten förändras.
Den 2 september 1940 slöts avtalet om jagare mot basrättigheter. USA överlät 50 äldre jagare; i gengäld fick amerikanerna långvariga basrättigheter på brittiska områden i västra Atlanten. Fartygen var inga mirakelvapen och behövde arbete, men avtalet var ett viktigt steg bort från strikt neutralitet.
I ett långt brev den 7 december 1940 beskrev Churchill hur Storbritanniens betalningsförmåga höll på att uttömmas. Roosevelt drev därefter fram Lend-Lease, låne- och uthyrningshjälpen, som blev lag den 11 mars 1941. USA kunde nu leverera krigsmateriel utan att britterna först betalade kontant. Hjälpen omfattade senare fler allierade.
I augusti 1941 möttes ledarna vid Newfoundland. Ombord på krigsfartyg åt de tillsammans, samtalade och deltog i gudstjänst. Atlantdeklarationen, offentliggjord den 14 augusti, formulerade gemensamma principer för en framtida fred. Någon amerikansk krigsförklaring var den inte.
Dess ord om folkens rätt att välja styrelseskick rymde dessutom en konflikt. Churchill ville rädda det brittiska imperiet; Roosevelt var betydligt mer skeptisk till europeiskt kolonialvälde. Vänskap suddade inte ut skilda intressen.
Det avgörande brottet kom genom Japans angrepp på Pearl Harbor den 7 december 1941. Tyskland förklarade USA krig fyra dagar senare. Först då blev amerikanerna fullt krigförande allierade också mot Hitler. Churchill skrev senare att han efter Pearl Harbor sov ”de räddades och de tacksammas sömn”. Det är memoarens tillbakablick, men lätt att förstå.
Han reste till Washington och tillbringade julen i Vita huset. Den personliga närheten till Roosevelt fördjupades, samtidigt som konferensen Arcadia organiserade det gemensamma kriget. Principen att besegra Tyskland först bekräftades trots att Japan hade utlöst USA:s inträde.
Den 26 december talade Churchill inför kongressen. Han anspelade på sin amerikanska mor: hade fadern varit amerikan och modern brittiska kunde han kanske ha kommit dit av egen kraft, skämtade han.
Humorn öppnade dörren för allvaret. Nu stod han inte längre och bad ett neutralt land om hjälp. Han talade till en bundsförvant. Ändå förblev relationen ojämn: ju större amerikansk styrka, desto mindre brittiskt handlingsutrymme.
Pol Roger: champagne, vänskap och ett svart sorgband
För Churchill var champagne inte bara högtid. Den hörde till det goda liv som han tänkte fortsätta leva även när tillvaron var farlig. Pol Roger blev hans särskilda favorit, men exakta uppgifter om konsumtionen bör behandlas försiktigt. Kring berömda drinkare växer siffrorna gärna.
Den personliga förbindelsen med champagnehuset fick sin berömda form i Paris i november 1944. Vid en lunch på brittiska ambassaden mötte Churchill Odette Pol-Roger, gift in i familjen bakom huset i Épernay. De fann varandra, och mötet blev början på en vänskap som varade till hans död.
Odette var spirituell och socialt säker; Churchill uppskattade både hennes sällskap och hennes champagne. Kontakten fortsatte genom brev, besök och gåvor. Hon skickade champagne till hans födelsedagar. Han gav namnet Pol Roger åt en av sina kapplöpningshästar.
Historien passar nästan alltför väl in i Churchillmyten: statsmannen, den eleganta fransyskan och flaskan på bordet. Just därför måste man skilja den dokumenterade vänskapen från alla perfekta repliker som senare har fästs vid den. Många Churchillcitat om alkohol cirkulerar utan säker samtida källa.
Efter hans död 1965 lät Pol Roger förse etiketter på flaskor avsedda för den brittiska marknaden med en svart sorgkant. Det var ett kommersiellt hus som hedrade en berömd kund, men också ett uttryck för en verklig personlig förbindelse.
Hyllningen fick senare en egen cuvée. Cuvée Sir Winston Churchill lanserades 1984, med 1975 som första årgång, vid en presentation på Blenheim Palace. Blandningens exakta sammansättning hålls hemlig; huset beskriver vinet som präglat av den kraft och mognad Churchill uppskattade.
Det vore lätt att låta champagnen bli ännu en lustighet. Men den säger också något om hans motståndskraft. Churchill ville inte bara överleva katastrofen. Han höll fast vid njutningarna som gjorde överlevnaden meningsfull.
Seger i kriget, nederlag i valet
När segern i Europa firades den 8 maj 1945 stod Churchill på höjden av sin berömmelse. Han hade blivit en symbol för motståndet mot Hitler. Därifrån såg steget till fortsatt regeringsmakt kanske kort ut.
Det var det inte.
Labour ville lämna samlingsregeringen och låta väljarna avgöra efterkrigstidens väg. Churchill ledde en övergångsregering och gick till val. Röstningen hölls den 5 juli; resultatet offentliggjordes först den 26 juli, sedan bland annat militärernas röster hunnit räknas.
Valrörelsen visade skillnaden mellan krigsledaren och partipolitikern. I ett radiotal antydde Churchill att en socialistisk regering skulle behöva någon form av Gestapo för att genomföra sin politik. Angreppet slog fel. Attlee och hans kolleger hade nyss tjänat lojalt i hans regering. Att jämföra dem med diktaturens förtryck framstod som orimligt.
Väljarna röstade inte nödvändigtvis bort mannen som hade hållit modet uppe 1940. Många skilde mellan tacksamhet för krigsinsatsen och förtroende för fredens politik. Bostäder, arbete, trygghet och sjukvård stod i centrum. Labour förknippades starkare med den förändring människor ville ha.
Segern blev överväldigande för Labour. Churchill avgick den 26 juli 1945 och efterträddes av Clement Attlee. Maktförlusten träffade honom hårt. Han hade levt inne i krigets ledning, och plötsligt var han utanför.
Ändå fanns något avgörande i själva händelsen. Landet som hade kämpat mot diktaturen kunde avsätta sin segerrike ledare genom ett val. Churchill accepterade utslaget. Den demokrati han hade försvarat tillhörde inte honom.
Han drog sig inte tillbaka. Som oppositionsledare fortsatte han att tala och skriva. I Fulton i Missouri 1946 beskrev han järnridån som hade sänkts över Europa. Samtidigt arbetade han med sitt stora verk om andra världskriget. Böckerna gav inkomster och inflytande över eftervärldens bild – men är också en huvudaktörs försvarsskrift, inte ett neutralt facit.
Återkomsten och människan bakom monumentet
Den 26 oktober 1951 blev Churchill åter premiärminister. Han var 76 år. De konservativa hade vunnit fler mandat trots att Labour fått fler röster sammanlagt. Återkomsten var därför ingen enkel nationell hyllningsomröstning.
Den andre premiärministerperiodens Churchill var äldre och kroppsligt skörare. Regeringen rev inte upp välfärdsstatens grundläggande efterkrigsreformer. Själv ägnade han stor uppmärksamhet åt kalla kriget och möjligheten till samtal mellan stormakterna. Kärnvapnen gjorde ännu ett världskrig till ett hot av en annan storleksordning.
I juni 1953 drabbades han av en allvarlig stroke. Omfattningen hölls undan för allmänheten och för många politiker. Han återhämtade sig tillräckligt för att fortsätta, men sjukdomen blottlade sårbarheten i ett styre starkt knutet till en åldrande ledare.
Samma år fick han Nobelpriset i litteratur, inte fredspriset som ibland felaktigt påstås. Utmärkelsen gällde hans historiska och biografiska författarskap och hans lysande talekonst.
Den 5 april 1955 avgick han. Anthony Eden tog över. Churchill satt kvar i underhuset till 1964 men återvände aldrig till regeringsmakten. Han dog den 24 januari 1965, 90 år gammal, och fick en statsbegravning.
Vad återstår när cigarröken skingras? Inte en ofelbar hjälte. Hans imperialism och nedlåtande föreställningar om andra folk hör till personen lika mycket som modet. Regeringens agerande under svälten i Bengalen 1943 måste granskas; hur hans ansvar ska vägas mot krigets transportproblem, koloniala strukturer och andra beslut är fortsatt omdiskuterat. Miljontals människors död kan inte ställas utanför berättelsen.
Men inte heller den kritiken gör 1940 mindre verkligt. I ett ytterst farligt läge hjälpte Churchill till att hålla en demokratisk stat kvar i kampen mot Nazityskland. Han gjorde det med institutioner, allierade och människor omkring sig – inte ensam.
Jag återvänder ändå till Clementines brev. Där finns en användbar spricka i monumentet: påminnelsen om att den store mannen måste behandla människorna i rummet bättre. Han kunde ge en nation mod och samtidigt behöva lära sig vanligt hyfs.
Kanske är det där han blir som mest gripbar. Inte som symbolen med V-tecknet, utan som människan som behövde sömn, färg, beröm, champagne och kärlek – och som, när ögonblicket kom, förmådde betydligt mer än de flesta.
Källor
- Andrew Roberts, Churchill: Walking with Destiny (2018)
- Winston och Clementine Churchill; redigerad av Mary Soames, Speaking for Themselves: The Personal Letters of Winston and Clementine Churchill (1998)
- John Colville, The Fringes of Power: Downing Street Diaries 1939–1955 (1985)
- Elizabeth Nel, Mr. Churchill's Secretary (1958)
- Warren F. Kimball, redaktör, Churchill & Roosevelt: The Complete Correspondence (1984)
- Winston S. Churchill, The Second World War, sex band (1948–1954)
- Franklin D. Roosevelt Presidential Library and Museum, Lend-Lease
- Champagne Pol Roger, Champagnehusets historik och presentation av Cuvée Sir Winston Churchill
Ställ frågor om "Winston Churchill – en märklig man som gjorde stordåd". Svaren bygger på tidningens egna artiklar.
