Drottningen av Saba – härskaren som blev en världsberättelse
Hon kommer till Jerusalem med frågor, rikedomar och egen makt. Men vem var kvinnan bakom Bibelns, Koranens och Etiopiens mest långlivade drottninglegend?
Ingen samtida inskrift nämner henne med säkerhet. Ändå har drottningen av Saba fått ett efterliv som få andra härskare. Bakom berättelserna om Salomos visdom, ett golv av glas och en etiopisk kungason skymtar en värld där rökelse var en strategisk rikedom – och där en främmande kvinnas makt både fascinerade och behövde förklaras.
Av Leyla MoradiReporter · Kvinnor i historien och världshistoriaUppläst av tidningens berättarröst
En drottning anländer med frågor
Karavanen är det första vi får se: kameler lastade med kryddor, guld och ädelstenar. Sedan kommer frågorna. En drottning har hört om Salomos ryktbarhet och rest till Jerusalem för att pröva honom med gåtor.
Så börjar hennes framträdande i Första Kungabokens tionde kapitel. Berättaren ger oss inget namn, ingen ålder och ingen beskrivning av hennes utseende. Vi får inte veta vem som föregick henne på tronen eller vilka konflikter hon lämnat hemma. Hon är helt enkelt drottningen av Saba, en härskare vars rikedom och omdöme är tillräckligt betydande för att hennes besök ska kasta glans över Israels kung.
Det är en litterärt laddad ankomst. Hon kommer inte som fånge, brud eller skyddsbehövande släkting. Hon kommer med ett följe och en egen dagordning. Hon vill undersöka om det hon hört är sant.
När Salomo har besvarat hennes frågor och hon har sett hans palats, hov och gudstjänst förklarar hon, här i egen svensk översättning av bibeltextens innebörd:
”Jag trodde inte på orden förrän jag kom och såg med egna ögon. Men inte ens hälften hade berättats för mig.”
Orden tillhör den bibliska gestalten, inte en historiskt dokumenterad kvinnas bevarade vittnesmål. Skillnaden är avgörande. Vi har ingen dagbok från drottningen, inget brev med hennes sigill, ingen inskrift där hon berättar om en resa till Jerusalem. Hennes röst når oss genom texter som har formats för religiösa och politiska syften.
Ändå är det just hennes prövande blick som gör scenen så stark. Hon tror inte på ryktet utan vill se själv. I en berättelse avsedd att framhäva Salomo blir hon samtidigt en bild av intellektuell självständighet.
Sedan lämnar hon Jerusalem. Bibeltexten säger att hon återvänder till sitt land med sina tjänare. Ingen förälskelse skildras, inget barn föds, inget äktenskap ingås. Allt detta kommer senare.
Drottningen av Saba har nämligen två historier. Den ena handlar om en möjlig härskare i forntidens handelsvärld, svår att få syn på bakom källornas tystnad. Den andra handlar om hur generationer gjorde henne till den kvinna de behövde: vittne till gudomlig visdom, förebild för rätt tro, kunglig anmoder – eller en oroande kvinnlig makt som måste tämjas.
Landet bakom namnet
Saba var inte ett sagoland. Det var ett verkligt rike i Sydarabien, i det område som i dag tillhör Jemen. Dess historia kan undersökas genom inskrifter, tempel, bosättningar och stora bevattningsanläggningar. Maʾrib var ett av dess viktigaste centrum.
Här måste den välbekanta bilden av en rik ökenkaravan kompletteras. Den sydarabiska civilisationen byggde inte bara på handel utan också på jordbruk, vattenkontroll och förmågan att organisera arbete. Att fånga upp och fördela säsongsregnens flöden kunde förvandla annars osäkra odlingsförhållanden till en ekonomisk bas för städer och härskarmakt.
Maʾribs berömda damm utvecklades och byggdes om under lång tid. Den ska inte utan vidare göras till kuliss för just drottningens förmodade regering. Men bevattningslandskapet visar vilken sorts samhälle Saba var: tekniskt avancerat, socialt organiserat och beroende av politiska överenskommelser om den mest grundläggande resursen av alla, vatten.
Rikets makt växte också i en värld där aromatiska ämnen hade ovanligt högt värde. Rökelse användes i religiösa ritualer och andra prestigefyllda sammanhang över stora delar av Främre Orienten och Medelhavsvärlden. Olibanum och myrra kom från olika delar av södra Arabien och Afrikas horn. Sydarabiska riken kunde dra fördel av att kontrollera sträckor, marknader och förbindelser längs handeln.
Det betyder inte att alla de ”kryddor” som nämns i bibelberättelsen kan identifieras som bestämda varor från en viss last. Texten erbjuder ingen tullförteckning. Men dess föreställning om ett rikt sydligt land med dyrbara aromatiska produkter passar den större historiska miljön.
Det gör också ett diplomatiskt besök tänkbart. Härskare utbytte gåvor, undersökte allianser och försökte säkra tillgång till handelsvägar. I forntidens hovvärld kunde en överdådig gåva vara både artighet och maktspråk: ett sätt att visa vilken partner man erbjöd – eller vilken rival man kunde bli.
Där slutar emellertid det säkra. Om Salomo placeras enligt den traditionella bibliska kronologin hör mötet hemma på 900-talet f.Kr. Den tidiga sydarabiska kronologin är omdiskuterad, och tydliga externa belägg för sabaiska härskare finns först senare. Assyriska källor nämner Saba på 700-talet f.Kr., men bekräftar inte drottningens besök.
Ingen allmänt accepterad inskrift identifierar den bibliska drottningen. Inte heller har arkeologin verifierat hennes resa. Att Saba fanns är alltså inte detsamma som att varje episod om dess drottning har inträffat.
Samtidigt vore det fel att avfärda henne enbart därför att hon är kvinna. Assyriska texter från det första årtusendet f.Kr. känner kvinnliga härskare bland arabiska grupper, däribland Zabibe och Samsi. De var inte drottningar av Saba och de bevisar ingenting om henne. Men de visar att kvinnligt politiskt ledarskap i den vidare arabiska världen inte var otänkbart.
Bibelns främmande vittne
I Första Kungaboken är drottningens besök placerat där det kan göra störst verkan. Läsaren har fått följa Salomos kungamakt, byggnadsprojekt och internationella förbindelser. Nu anländer någon utifrån för att intyga att hans berömmelse är berättigad.
Hon har dessutom rätt kvalifikationer för uppgiften. En fattig besökares häpnad skulle inte väga lika tungt. Drottningen känner själv till rikedom och hovliv. När också hon överväldigas blir Salomos storhet ännu större.
Prövningen gäller först hans visdom. Texten säger att hon talar med honom om allt hon har på hjärtat och att ingenting är för svårt för honom att förklara. Vad gåtorna handlade om får vi inte veta. Senare berättare skulle fylla luckan, men i den bibliska skildringen förblir frågorna hemliga.
Därefter riktas hennes blick mot maktens materiella ordning: huset han byggt, maten på hans bord, hovmännens placering, tjänarnas uppträdande och kläder. Hennes reaktion omfattar hela kungadömets iscensättning. Visdom visar sig här inte bara i kloka svar utan i ett välordnat och överflödande hov.
Bibeln uppger att hon ger Salomo 120 talenter guld, mycket stora mängder aromatiska produkter och ädelstenar. Siffran tillhör berättelsen och bör inte behandlas som en bevarad ekonomisk redovisning. Att omvandla den till en exakt modern vikt skapar dessutom en säkerhet som källan och de varierande antika viktmåtten inte medger.
Salomo ger i sin tur drottningen vad hon önskar, utöver kungliga gåvor. Utbytet kan läsas mot bakgrund av diplomatins gåvoekonomi, men textens huvudsakliga mål är teologiskt. Drottningen prisar Israels Gud för att ha satt Salomo på tronen för att upprätthålla rätt och rättfärdighet. Den främmande härskaren får bekräfta kungens gudagivna uppdrag.
Det finns ingen bevarad samtida rapport bakom scenen som vi kan kontrollera. Kungaböckernas tillkomst var en lång process; deras slutliga utformning brukar förläggas till många århundraden efter den tid Salomo traditionellt placeras i, med viktiga redaktionsskeden under sen kungatid och exil. Äldre material kan ingå, men avståndet gör det svårt att skilja historiskt minne från litterär gestaltning.
En parallell berättelse finns i Andra Krönikebokens nionde kapitel. I Nya testamentet återkommer hon som ”Söderns drottning”, som reste långt för att höra Salomos visdom. Där blir hennes vilja att söka och lyssna ett föredöme och ett argument mot dem som inte erkänner den visdom de själva möter.
Hon får alltså auktoritet genom sitt omdöme, men hennes omdöme används för någon annans upphöjelse. Den spänningen ska följa henne genom seklerna.
Koranens härskare väljer sin väg
När drottningen träder fram i Koranens sura 27, Myrorna, har berättelsen förändrats. Salomo – Sulayman – är inte bara kung utan profet, med en makt som omfattar fåglar och andra väsen. En härfågel kommer med underrättelser från Saba.
Den har funnit en kvinna som härskar över folket. Hon har fått rikliga tillgångar och har en stor tron. Men hon och hennes folk tillber solen i stället för Gud.
Inte heller här anges hennes namn. Bilqis, eller Balkis, är namnet hon får i senare islamisk tradition, inte i själva korantexten. Skillnaden glöms ofta bort när flera berättelselager smälter samman till en enda biografi.
Koranens drottning får däremot något som Bibelns drottning nästan saknar: en politisk scen i sitt eget land. När Salomos brev når henne samlar hon sina ledande män och ber om råd. Hon säger att hon inte brukar avgöra en angelägenhet utan deras närvaro.
Rådgivarna framhåller sin styrka och beredskap för krig men lämnar beslutet åt henne. Hennes svar är ett av berättelsens mest slående ögonblick. I egen svensk översättning av innebörden säger hon att kungar som tränger in i en stad ödelägger den och gör dess mäktiga invånare förödmjukade.
Det är en härskares bedömning av vad militär ära kostar dem som blir besegrade. Hon avvisar inte maktpolitik; hon ser dess konsekvenser. I stället för att genast välja krig skickar hon en gåva och väntar på vad sändebuden ska föra tillbaka.
Salomo avvisar gåvan och låter framföra ett hot om en överlägsen militär styrka. Berättelsen är därför inte en enkel skildring av ett fritt möte mellan jämbördiga sökare. Drottningens handlingsutrymme formas också av hotet om nederlag.
Därefter följer miraklen. Hennes tron förs till Salomo innan hon själv anländer och förändras för att pröva hennes igenkänning. När hon får se den svarar hon försiktigt: det är som om det vore hennes tron. Sedan bjuds hon in i en praktfull byggnad. Golvet är av glas, men hon uppfattar det som vatten och blottar underbenen för att gå igenom det. Salomo förklarar vad hon ser.
Berättelsen avslutas med att hon erkänner sin tidigare villfarelse och underkastar sig Gud tillsammans med Salomo. Formuleringen är viktig: hon tillber inte Salomo. Den yttersta auktoriteten ligger hos Gud.
Här finns ingen koranisk bröllopsscen och ingen son som ska grunda en etiopisk dynasti. Sådana inslag hör till andra eller senare traditioner. Koranens tyngdpunkt ligger på övergången från felaktig dyrkan till erkännandet av Gud, men på vägen får drottningen framträda som rådplägande, försiktig och politiskt skarpsinnig.
Makeda och kungamakten i Etiopien
På andra sidan Röda havet får drottningen ett annat namn och en annan framtid. I den etiopiska traditionen heter hon Makeda. Hennes resa blir upptakten till en berättelse om kunglig härstamning och ett lands heliga uppdrag.
Den centrala texten är Kebra Nagast, ”Kungarnas härlighet”. Dess bevarade geʿezform brukar dateras till 1300-talet, även om den bygger på äldre traditioner och material. Den är därmed inte en samtida källa till ett möte på 900-talet f.Kr. Den är däremot en ovärderlig källa till hur medeltida etiopisk kungamakt och religiös identitet kunde uttryckas.
I Kebra Nagast hör Makeda om Salomos visdom genom köpmannen Tamrin och reser för att möta honom. Hennes längtan efter kunskap får stort utrymme. Men berättelsen leder också till att Salomo blir far till hennes son.
Episoden har ofta återgivits som en exotisk kärlekshistoria. Textens maktförhållanden gör den läsningen otillräcklig. Salomo lovar att inte ta henne med våld, medan hon måste lova att inte ta något som tillhör honom. Efter en måltid som gör henne törstig dricker hon vatten. Han hävdar då att hon har brutit överenskommelsen.
Berättelsen låter ett listigt konstruerat villkor lösa honom från hans löfte. Den bör därför inte utan förbehåll beskrivas som ett möte mellan två förälskade människor. Makedas möjlighet att bestämma över situationen undergrävs. Det är en central del av texten, inte en oviktig detalj som romantiken behöver putsa bort.
Sonen blir känd som Menelik och reser senare till sin far i Jerusalem. I berättelsen förs förbundsarken därefter till Etiopien av följeslagare till honom. Genom detta sammanförs två anspråk: den kungliga dynastin härstammar från Salomo, och landet blir hem för det heliga föremål som förbinder folket med den bibliska historien.
Traditionen fick stor betydelse för Etiopiens salomoniska kungahus, som tog makten 1270 och gjorde anspråk på ett mycket äldre ursprung. Härstamningen från Salomo och drottningen av Saba förblev en del av den kejserliga legitimiteten långt in i modern tid, också under Haile Selassie.
Röda havet var samtidigt en verklig förbindelse, inte en ogenomtränglig gräns. Sydarabien och norra Afrikas horn hade kontakter under forntiden. Inskrifter, religiösa uttryck och byggnadstraditioner visar sådana samband, bland annat i det område där Yeha ligger i dagens Etiopien.
Men kontakterna bevisar inte att Makeda har regerat där eller att Menelik var Salomos son. Inte heller bör det långt senare framväxande aksumitiska riket flyttas bakåt till hennes traditionella tid. Den historiska väven är rik nog utan att alla dess trådar måste knytas till en enda person.
En kvinnas makt, en kvinnas kropp
Ju längre drottningen färdas genom litteraturen, desto fler detaljer får hon. Luckorna i de tidiga texterna blir arbetsutrymme för kommentatorer och berättare. Vad frågade hon? Hur såg hon ut? Var hennes makt naturlig, farlig eller övernaturlig?
I senare judisk berättartradition, bland annat i Targum Sheni till Ester, utvidgas mötet med Salomo med gåtor och märkliga episoder. Verkets datering är omdiskuterad. Det bör inte användas som ett enkelt fönster mot den tid då den bibliska berättelsen uppstod.
Gåtorna gör det möjligt att utveckla bilden av drottningen som en intellektuell motspelare. Samtidigt kretsar andra motiv kring hennes kropp. I olika senare judiska och islamiska traditioner finns föreställningar om håriga ben eller en möjlig anknytning till övernaturliga väsen. Detaljerna varierar och hör inte hemma i en sammanfogad ”sann” levnadshistoria.
Dessa motiv avslöjar ändå något historiskt viktigt: kvinnlig makt kunde väcka ett behov av kroppslig förklaring. En kvinna som styrde män och ägde en väldig tron kunde beskrivas som avvikande även till sin natur. Hennes kropp blev ännu en gåta som den manlige vise förväntades lösa.
Koranens glasgolvsepisod säger i sig ingenting om håriga ben. När den läses tillsammans med senare utläggningar är det därför viktigt att inte lägga kommentatorernas föreställningar i korantextens mun. Samma försiktighet behövs inför kristen konst, där drottningen ofta framställs i dräkter och miljöer som berättar mer om konstnärens samtid än om Sydarabien.
I medeltida kristen bildvärld kunde hon representera de främmande folkens erkännande av sann visdom. Hennes gåvor till Salomo kunde också ses som en förebild till de vise männens gåvor till Jesus. Under andra epoker blev prakt, exotism och föreställd erotik mer framträdande.
Hennes efterliv är därmed inte bara historien om hur en kvinna blivit ihågkommen. Det är också historien om hur hon har omformats. När hon blir älskarinna kan diplomaten försvinna. När hon blir stammoder riskerar den regerande kvinnan att reduceras till den son hon föder. När hon blir en symbol för ett land kan källornas osäkerhet uppfattas som ett hot mot hela landets historia.
Men det går att ta traditionernas kulturella betydelse på allvar utan att behandla dem som verifierade släktregister. Och det går att uppmärksamma drottningens handlingskraft utan att göra henne till en modern feminist placerad i antik dräkt.
Det vi vet – och det hon fortsätter att fråga
Vem var då drottningen av Saba? Det mest källnära svaret är att vi inte vet om berättelserna ytterst går tillbaka på en bestämd kvinna. Hon kan bevara ett minne av kontakter mellan kungadömen, av sydarabisk rikedom eller av en främmande härskares besök. Men vi kan inte välja någon av dessa möjligheter och presentera den som fastslagen biografi.
Vi kan däremot skilja mellan kunskapens olika nivåer. Saba var ett historiskt rike. Handelsförbindelser knöt samman södra Arabien med omvärlden. Kvinnliga härskare förekom i den vidare arabiska regionen. Den bibliska drottningens identitet, regeringstid och besök hos Salomo är däremot inte oberoende belagda.
Bilqis och Makeda är namn från skilda traditioner, inte två säkert dokumenterade namn på samma person. Bibelns gåvor, Koranens tron och Kebra Nagasts kungason ingår i olika berättelser med olika syften. Deras olikheter är inte störningar som bör jämnas ut. De är själva historien om hennes efterliv.
Källornas tystnad säger också något om våra möjligheter att skriva kvinnors historia. Härskare blir vanligen synliga genom texter som har producerats av hov, religiösa institutioner och senare makthavare. För drottningen av Saba är avståndet särskilt stort: det som tycks vara hennes egna ord har lagts i hennes mun av andra.
Ändå finns en påfallande kärna i flera av gestaltningarna. Hon undersöker innan hon tror. Hon ställer frågor. Hon rådslår innan hon utsätter sitt folk för krig. Hon färdas över stora avstånd för att möta en kunskap som ryktet har gjort lockande.
Det är inte ett bevis för hur en historisk drottning tänkte. Det visar däremot att äldre berättare kunde föreställa sig en mäktig kvinna som mer än en skönhet eller en kunglig hustru. De kunde ge henne förstånd, resurser och politisk vilja, även när berättelsens slutmål var att bekräfta någon annans auktoritet.
I Bibeln återvänder hon till sitt land. Där upphör berättarens intresse, men inte möjligheten att ställa frågor. Vilket rike väntade henne? Vilka beslut krävde hennes närvaro? Vad såg hon i Jerusalem som berättaren inte ansåg värt att bevara?
Vi kan inte fylla den tystnaden med fakta. Men vi kan låta henne lämna scenen som hon kom in i den: inte bara som ett vittne till en berömd man, utan som en härskare med ett eget land att återvända till.
Källor
- Bibelkommissionen, svensk översättning, Bibeln: Första Kungaboken 10:1–13; Andra Krönikeboken 9:1–12; Matteusevangeliet 12:42; Lukasevangeliet 11:31 (1999 (Bibel 2000))
- Koranen, Koranen, sura 27, vers 20–44 (600-talet)
- St John Simpson (red.), Queen of Sheba: Treasures from Ancient Yemen (2002)
- Edward Ullendorff, Ethiopia and the Bible (1968)
- E. A. Wallis Budge, översättning, The Queen of Sheba and Her Only Son Menyelek: Being the 'Book of the Glory of Kings' (Kebra Nagast) (1922)
- Israel Finkelstein och Neil Asher Silberman, The Bible Unearthed: Archaeology's New Vision of Ancient Israel and the Origin of Its Sacred Texts (2001)
- Bernard Grossfeld, översättning och kommentarer, The Targum of Esther (1991)
Ställ frågor om "Drottningen av Saba – härskaren som blev en världsberättelse". Svaren bygger på tidningens egna artiklar.
