Josef – från slav till faraos närmaste man
Drömmaren som såldes av sina bröder och fick makten över Egyptens bröd
Han kastas i en brunn, säljs som slav och hamnar i fängelse efter en falsk anklagelse. Ändå slutar Josefberättelsen med att farao överlämnar sin sigillring åt honom. Men vad säger egentligen Bibeln – och hur mycket av Egypten bakom berättelsen kan arkeologerna känna igen?
Av Johan FalkReporter · Antiken och arkeologiPojken som drömde om att alla skulle buga
Elva kärvar böjer sig inför en enda. Solen, månen och elva stjärnor gör likadant. För den unge Josef är drömmarna märkvärdiga budskap. För hans bröder är de närmast en förolämpning.
Redan här, i Första Mosebokens trettiosjunde kapitel, ligger hela berättelsens sprängkraft samlad. Josef är sjutton år, son till Jakob och Rakel, och lever i en familj där kärleken är ojämnt fördelad. Fadern föredrar honom framför de andra sönerna och ger honom en särskild dräkt. Den brukar kallas mångfärgad, men det hebreiska uttryckets exakta betydelse är omdiskuterad. Det kan snarare avse en lång eller praktfull dräkt, möjligen med ärmar.
Färgen är alltså osäker. Budskapet är det inte: Josef är utvald.
Han för dessutom vidare ofördelaktiga uppgifter om sina bröder till fadern. När han sedan berättar om drömmarna där familjen underkastar sig honom blir avståndet mellan dem allt större. Till och med Jakob tillrättavisar honom efter drömmen om himlakropparna. Men fadern lägger också saken på minnet.
Läsaren får veta något som personerna ännu inte förstår: drömmarna pekar framåt. En dag ska bröderna verkligen stå inför Josef och böja sig. Vägen dit går genom slaveri, fängelse och en av den bibliska litteraturens mest omsorgsfullt uppbyggda återföreningar.
Josef har ibland kallats drömmarnas konung. Någon kung blir han dock aldrig i Bibeln. Hans makt utövas under farao, som fortfarande står över honom. Inte heller ordet statsminister är en antik egyptisk titel. Det är en modern jämförelse som hjälper oss att förstå hans ställning, men som måste användas försiktigt.
Redan från början behöver vi också skilja mellan två frågor. Vad berättar Bibeln om Josef? Och vad kan oberoende historiska källor bekräfta?
Den första frågan kan besvaras utförligt. Berättelsen sträcker sig huvudsakligen genom Första Moseboken 37–50, med ett avbrott för Juda och Tamar i kapitel 38. Den andra frågan är betydligt svårare. Ingen allmänt accepterad egyptisk inskrift identifierar den bibliske Josef. Ingen säkert identifierad grav eller administrativ handling kan knytas till honom.
Det gör inte berättelsen ointressant för historikern. Tvärtom. Den för oss till mötet mellan familjeminnen, teologi och kunskap om en av forntidens mäktigaste stater. Men vi kan inte behandla dess levande detaljer som om de automatiskt vore ögonvittnesskildringar.
Från favorit till handelsvara
När Jakob skickar Josef för att se till bröderna och hjordarna finner han dem till slut vid Dotan. De ser honom på avstånd. Nu har de möjlighet att göra sig av med både favoriten och hans drömmar.
Först talar de om att döda honom. Ruben försöker avvärja mordet och föreslår att de i stället kastar honom i en brunn. Enligt berättaren hoppas han kunna rädda honom senare. Josef blir avklädd sin särskilda dräkt och nedkastad i brunnen, som uttryckligen sägs vara tom på vatten.
Sedan sätter sig bröderna för att äta.
Kontrasten är brutal: den utsatte brodern nere i brunnen, de andra vid måltiden. Några ord från Josef återges inte här. Först långt senare kommer bröderna att tala om hur de såg hans ångest när han bad om förbarmande och hur de vägrade lyssna.
En handelskaravan är på väg mot Egypten. Lasten består av varor som vanligen återges som dragantgummi, balsam och ladanum. Juda föreslår att Josef ska säljas i stället för att dödas. Han är trots allt deras bror, säger han – ett märkligt försvar för att göra honom till handelsvara.
Priset anges till tjugo siklar silver. Bröderna doppar sedan dräkten i blod från en slaktad bock och låter Jakob dra slutsatsen att ett rovdjur har slitit sönder sonen.
Texten är samtidigt mindre entydig än många återberättelser låter förstå. Köpmännen kallas både ismaeliter och midjaniter, och formuleringarna om vem som drar upp Josef ur brunnen och säljer honom har diskuterats länge. Många bibelforskare ser här spår av att olika berättelsetraditioner har fogats samman. Andra försöker läsa beteckningarna som delar av ett sammanhängande händelseförlopp. För den historiskt nyfikne är själva skarven viktig: Bibelns berättelse har en tillkomsthistoria, inte bara en handling.
Att människor fördes från Levanten till Egypten är däremot väl belagt. Väggmålningen i Khnumhoteps grav vid Beni Hasan, från omkring 1800-talet f.Kr., visar en grupp människor från områden nordost om Egypten som anländer med djur och varor. De brukar beskrivas som västasiater. Bilden visar inte Josef och inte heller någon säker slavkaravan, men den gör kontakterna mellan regionerna synliga.
Ett annat slags vittnesbörd finns i Brooklyn-papyrusen 35.1446. Delar av dokumentet förtecknar hushållstjänare, bland dem många med namn av västsemitiskt ursprung. Hur deras rättsliga ställning ska beskrivas kräver försiktighet, men dokumentet visar att människor med bakgrund i Levanten kunde ingå i egyptiska hushåll.
Det är i en sådan värld Josefberättelsen placerar sitt avgörande fall: från älskad son till en främling som andra köper och bestämmer över.
I huset och bakom lås och bom
I Egypten säljs Josef till Potifar, en av faraos ämbetsmän. Hans befattning återges ofta som befälhavare för livvakten, även om den bakomliggande titeln är svår att översätta exakt.
Berättelsen låter nu Josef göra sin första karriär. Potifar ser att arbetet lyckas under hans händer och sätter honom över hushållet. Den som själv saknar frihet får ansvar för sin ägares egendom.
Här etableras ett återkommande mönster. Josef förs ner i en beroendeställning men får förtroende inom den. Hans organisationsförmåga är betydelsefull, men berättaren framhåller framför allt att Gud är med honom. Framgången blir därmed både praktisk och teologisk.
Potifars hustru vill ligga med honom. Josef avvisar henne med hänvisning till både sin herres förtroende och sin skyldighet inför Gud. Vid ett tillfälle griper hon tag i hans kläder. Han flyr och lämnar plagget i hennes hand.
Återigen används ett klädesplagg som falskt bevis. Först fick den blodiga dräkten Jakob att tro att Josef var död. Nu använder Potifars hustru det kvarlämnade plagget för att anklaga honom för ett sexuellt övergreppsförsök. Potifar låter sätta honom i det fängelse där kungens fångar hålls.
Även här stiger Josef i anseende. Fängelseföreståndaren ger honom ansvar för de andra fångarna. Men förtroende är inte detsamma som frihet. Josef kan sköta verksamheten utan att själv få lämna den.
Två hovfunktionärer förs så småningom till fängelset: faraos förste munskänk och förste bagare. Det är befattningar nära kungens person. Den som hanterar härskarens dryck eller mat befinner sig i en förtroendeställning där misstankar kan få ödesdigra följder.
Båda drömmer samma natt. Munskänken ser en vinstock med tre grenar och sig själv pressa druvor i faraos bägare. Bagaren ser tre korgar på sitt huvud; fåglar äter av bakverken i den översta.
Josef ger drömmarna motsatta uttydningar. Inom tre dagar ska munskänken återfå sin tjänst. Bagaren ska avrättas. Enligt berättelsen inträffar båda sakerna på faraos födelsedag.
Drömtydning hade en verklig plats i det forntida Egypten. I en bevarad drömbok, Chester Beatty-papyrus III från Nya riket, listas drömsituationer tillsammans med bedömningar och uttydningar. Dokumentet bevisar inte något om Josef, men visar att drömmar kunde behandlas som meningsbärande tecken som krävde särskild kunskap.
Josef skiljer sig samtidigt från en teknisk drömtolkare genom att tillskriva Gud uttydningen. Han ber munskänken om en enkel motprestation: minns mig när du kommer ut. Berätta för farao att jag hålls här utan rätt.
Munskänken glömmer honom.
Ytterligare två år går.
Sju kor som förändrar allt
Nästa stora scen börjar vid Nilen, men i en dröm. Farao ser sju vackra, feta kor stiga upp ur floden och beta bland strandväxterna. Efter dem kommer sju magra kor. De magra äter upp de feta.
Kungen somnar om. Nu växer sju fylliga ax på ett strå. Sju tunna ax, svedda av östanvinden, skjuter upp efter dem och slukar de fulla.
På morgonen är farao orolig. Han sammankallar Egyptens drömtydare och vise, men ingen kan ge honom en tillfredsställande uttydning. Då kommer munskänken ihåg fången som en gång tydde hans egen dröm.
Josef hämtas skyndsamt. Han rakar sig och byter kläder innan han träder fram. Det är en liten men verkningsfull detalj: fängelsets Josef måste göras redo för hovets rum. Rakning och omsorg om den kroppsliga framtoningen hade stor betydelse i egyptisk elitkultur, även om den detaljen ensam inte kan datera berättelsen.
Inför farao tar Josef inte åt sig äran för sin förmåga. Det är Gud som kan ge kungen svar, förklarar han. Sedan förenar han de två drömmarna till ett enda budskap: sju år av stort överflöd ska följas av sju år av svår hungersnöd. Upprepningen betyder att saken är fast besluten och snart ska ske.
Men Josef nöjer sig inte med att tolka. Han föreslår en handlingsplan. Farao bör utse en klok ledare, tillsätta tillsyningsmän och under överflödsåren samla in en femtedel av avkastningen. Spannmålen ska lagras i städerna och användas när missväxten kommer.
Just här sker förvandlingen från drömmare till statsman. Josef identifierar inte bara hotet. Han organiserar svaret.
Egyptens jordbruk var beroende av Nilens årliga översvämning och av arbetet med att leda och fördela vattnet. Otillräckliga översvämningar kunde minska skördarna. Även andra störningar kunde hota försörjningen. Att lagra spannmål var därför en grundläggande del av både hushållens och institutionernas ekonomi.
Arkeologin visar hur konkret detta arbete var. I ämbetsmannen Meketres grav i Thebe, från tidigt andra årtusendet f.Kr., hittades en trämodell av ett spannmålsmagasin. Små figurer bär säckar, medan skrivare registrerar leveranser. Andra fynd visar faktiska silor och förrådsanläggningar från olika perioder av Egyptens historia. Modellen är inte en bild av Josefs förvaltning, men den åskådliggör den värld av mätning, bokföring och arbetsledning som berättelsen förutsätter.
Ofta nämns också den så kallade hungersnödsstelen på ön Sehel. Där berättas om sju års nöd under kung Djoser. Men inskriften tillkom först under ptolemeisk tid, mer än två årtusenden efter Djosers regering. Den handlar inte om Josef och kan inte användas som ett samtida belägg för hans hungersnöd.
Likheten är intressant. Den är inte ett bevis.
Sigillringen och priset för brödet
Farao utser Josef till att genomföra planen. I Bibel 2000 uttrycker kungen maktfördelningen så här:
”Bara tronen skall jag ha framför dig.” — Första Moseboken 41:40
Josef får faraos sigillring, kläder av fint linne och en guldkedja. Han får åka i kungens näst förnämsta vagn och människor uppmanas att visa honom vördnad. Dessutom får han ett egyptiskt namn, Safenat Paneach, vars exakta betydelse är omdiskuterad. Han gifter sig med Asenat, dotter till Potifera, präst i On, det grekiska Heliopolis.
Han är trettio år när han träder i faraos tjänst. Berättelsens åldersuppgifter innebär alltså att tretton år har gått sedan den sjuttonårige Josef först presenterades för läsaren. Hur denna tid fördelas mellan Potifars hushåll och fängelset anges inte fullständigt.
Sigillringen är ett särskilt starkt tecken. Sigill användes för att styrka auktoritet och kontrollera tillgång till varor och dokument. När farao överlämnar sin ring gestaltar berättelsen hur Josef får handla med kungens befogenhet.
Är han nu Egyptens statsminister? Som pedagogisk jämförelse fungerar ordet: Josef framställs som kungens främste verkställande man. Men Egypten hade varken en modern regering eller en statsminister i vår mening. Den högsta ämbetsmannarollen brukar kallas vesir, och dess uppgifter och organisation förändrades över tid. Bibeltexten ger oss inte tillräcklig precision för att säkert identifiera Josefs befattning med en bestämd egyptisk titel.
Under de goda åren samlar han spannmål. När hungersnöden kommer öppnas förråden, och människor köper mat. Även från andra länder kommer köpare.
Här finns emellertid en mörkare sida av framgången. I Första Mosebokens fyrtiosjunde kapitel beskrivs hur egyptiernas pengar tar slut. Därefter lämnar de sin boskap i utbyte mot bröd. Till sist erbjuder de sin jord och sig själva för att överleva. Josef köper marken åt farao, med undantag för prästernas jord, och fastställer att en femtedel av skörden ska tillfalla kungen.
Texten skildrar därmed både räddning och maktkoncentration. Befolkningen överlever, men blir mer beroende av farao. I berättelsen tackar människorna Josef för att han räddat deras liv. En modern läsare kan samtidigt fråga vad som händer när den som kontrollerar maten också bestämmer villkoren för ägande och arbete.
Egyptiska källor visar ett mer sammansatt jordägande än att all mark utanför templen vid ett enda tillfälle skulle ha blivit kungens. Josefs reform kan därför inte utan vidare användas som historisk förklaring till Egyptens ekonomi.
Berättelsen ställer ändå en fråga som är större än sin historiska miljö: vad kostar tryggheten när nöden gör det omöjligt att säga nej?
När bröderna böjer sig
Hungersnöden når också Kanaan. Jakob skickar tio av Josefs bröder till Egypten för att köpa spannmål. Benjamin, Josefs yngre helbror, får stanna hemma. Jakob har redan förlorat en av Rakels söner och vågar inte riskera den andre.
När bröderna kommer inför den egyptiske makthavaren böjer de sig med ansiktet mot marken.
Josef känner igen dem. De känner inte igen honom.
Ungdomens drömmar blir verklighet, men berättelsen låter inte uppfyllelsen mynna ut i enkel triumf. Josef talar strängt, anklagar bröderna för spioneri och kräver att de ska föra Benjamin till Egypten. Simeon hålls kvar som säkerhet.
Josef låter också lägga tillbaka deras betalning i säckarna med spannmål. Gåvan blir skrämmande eftersom bröderna inte förstår avsikten. De befinner sig nu i samma grundläggande utsatthet som Josef en gång gjorde: andra bestämmer över dem, och de vet inte vad som väntar.
När maten åter tar slut måste Jakob ge med sig. Benjamin följer med på nästa resa. Josef blir så berörd av att se honom att han måste gå undan och gråta. Men ännu avslöjar han sig inte.
I stället arrangerar han ett sista prov. Hans silverbägare placeras i Benjamins säck. När bröderna har lämnat staden stoppas de, och bägaren hittas. Josef förklarar att Benjamin ska stanna som slav medan de andra får resa hem.
Situationen speglar det ursprungliga brottet. Ännu en av Rakels söner kan överges i Egypten. Ännu en gång skulle de andra kunna återvända till fadern utan den älskade sonen.
Då träder Juda fram. Mannen som en gång föreslog att Josef skulle säljas erbjuder sig nu att själv stanna som slav i Benjamins ställe. Han beskriver faderns sorg och säger att han inte kan återvända utan pojken.
Nu brister Josefs självbehärskning. Han skickar ut de egyptiska tjänarna och avslöjar vem han är. Bröderna blir först förskräckta. Den de gjorde sig av med har makt att döma dem.
Men Josef tolkar det inträffade i ett större perspektiv. Gud har sänt honom före familjen för att bevara liv under hungersnöden. Deras skuld försvinner inte, men den får inte sista ordet.
Familjen flyttar till Egypten och får bosätta sig i Goshen. När Jakob senare dör återkommer brödernas rädsla: har Josef bara väntat med hämnden av hänsyn till fadern? Han försäkrar dem om att han inte tänker straffa dem och lovar att försörja dem och deras barn.
Berättelsens verkliga höjdpunkt är därför inte guldkedjan eller vagnen. Det är ögonblicket då Josef, som nu kan göra nästan vad han vill med sina bröder, avstår från hämnd.
Josef mellan minne, litteratur och arkeologi
Vilken farao skulle Josef ha tjänat? Frågan är lockande, men Bibeln anger inget kunganamn. Det saknas därför en av de viktigaste hållpunkter som brukar göra det möjligt att koppla en text till Egyptens kronologi.
Ett vanligt förslag är att placera Josef under hyksostiden, då härskare med västasiatisk bakgrund styrde norra Egypten, ungefär under 1600- och 1500-talen f.Kr. Kanske skulle en man från Kanaan då lättare ha kunnat nå hovet. Utgrävningarna av hyksoshuvudstaden Avaris, dagens Tell el-Dabʿa, har också visat en omfattande befolkning med förbindelser till Levanten.
Men steget från en sådan befolkning till en identifierad Josef är mycket långt. Varken fynden eller texten etablerar kopplingen. Andra försök har placerat honom under Mellersta riket. Även de bygger på omstridda kombinationer av bibelkronologi, historiska modeller och tolkningar av egyptiska detaljer.
Därför behöver forskaren hålla isär tre tider: den tid då handlingen påstås utspela sig, de perioder då traditionerna kan ha formats och den tid då texten fick sin bevarade gestalt. De behöver inte sammanfalla.
Egyptologen Donald B. Redford har i sin undersökning av Josefberättelsen betonat betydelsen av senare egyptiska inslag och berättelsens litterära utveckling. James K. Hoffmeier har lagt större vikt vid att bibliska traditioner kan bevara trovärdig kunskap om egyptiska förhållanden. Forskarnas slutsatser skiljer sig åt, men diskussionen visar varför enstaka träffande detaljer inte räcker för en säker datering.
Hur arbetar man då? Egyptiska namn jämförs med daterade namnformer. Ämbeten och hovbruk granskas mot inskrifter. Handelskontakter undersöks genom keramik, gravar och bosättningar. Textens språk och uppbyggnad analyseras för att urskilja bearbetningar och sammanfogade traditioner.
Varje metod har sina gränser. En korrekt skildring av ett spannmålsmagasin bevisar inte att en viss man förvaltade det. Ett egyptiskt namn kan visa miljökunskap utan att fastställa när personen levde. Samtidigt är frånvaron av Josefs namn i bevarade dokument inte ett slutgiltigt bevis för att ingen historisk person kan ligga bakom berättelsen. Källmaterialet är alltför ofullständigt för det.
Det säkra är att Josefberättelsen låter Egypten vara mer än en främmande kuliss. Landet är både hot och tillflykt, både fångenskap och möjlighet. Där görs en människa till egendom. Där får samma människa makt att hålla andra vid liv.
Josef dör enligt berättelsen vid 110 års ålder, en ålder som också förekommer som ideal för ett fullbordat liv i egyptisk tradition. Han balsameras och läggs i en kista i Egypten. Innan han dör begär han att hans ben en dag ska föras därifrån.
Det är ett stillsamt slut på en dramatisk upphöjelse. Han har fått rikedom, familj och faraos förtroende, men Egypten är inte berättelsens sista hem. Kvar finns bilden av en man som förlorade kontrollen över sitt eget liv och sedan fick nästan obegränsad makt över andras – och vars största prövning blev vad han skulle använda den till.
Källor
- Bibelkommissionen, Bibeln, Bibel 2000: Första Moseboken 37–50 (1999)
- Donald B. Redford, A Study of the Biblical Story of Joseph (Genesis 37–50) (1970)
- James K. Hoffmeier, Israel in Egypt: The Evidence for the Authenticity of the Exodus Tradition (1996)
- Donald B. Redford, Egypt, Canaan, and Israel in Ancient Times (1992)
- Miriam Lichtheim, Ancient Egyptian Literature, Volume I: The Old and Middle Kingdoms (1973)
- H. E. Winlock, Models of Daily Life in Ancient Egypt: From the Tomb of Meket-Re at Thebes (1955)
Ställ frågor om "Josef – från slav till faraos närmaste man". Svaren bygger på tidningens egna artiklar.
