Sitting Bull – mannen som vägrade lämna sitt land
Från buffeljägare och krigare till motståndsledare, landsflyktig och fånge
Sitting Bull blev en symbol för segern över Custer vid Little Bighorn. Men hans liv rymde långt mer än ett berömt slag. Det var en kamp för familjen, buffeln, det heliga landet och rätten att leva utan en främmande makts tillstånd. När han dödades 1890 hade nästan hela den värld han försvarat slagits sönder.
Av Gunnar EkholmBiträdande redaktör · Krig, fältslag och sjöhistoriaUppläst av tidningens berättarröst
En dörr i decembermörkret
Före gryningen den 15 december 1890 närmade sig en grupp poliser Sitting Bulls hus vid Grand River, i den del av Standing Rock-reservatet som ligger i dagens South Dakota. Det var vinter på den nordamerikanska prärien. Inne i huset sov en man som i årtionden hade vägrat låta Förenta staternas regering bestämma över hans folk.
Nu kom män för att gripa honom.
De var inte vita kavallerister. De tillhörde reservatets egen urfolkspolis, underställd den amerikanska förvaltningen. Flera var lakota, liksom mannen de skulle föra bort. Just detta gör morgonen särskilt bitter: kolonisationen hade inte bara trängt undan ett folk, utan också skapat nya maktförhållanden inom det.
Sitting Bull väcktes och beordrades att följa med. Utanför samlades anhängare. Protesterna blev häftigare. I trängseln avlossades skott; polisledaren Bull Head träffades och Sitting Bull sköts under den omedelbart följande skottväxlingen. Vem som sköt exakt när har återgivits olika. Poliserna Bull Head och Red Tomahawk brukar anges som de män vars skott dödade honom.
När striden var över låg också hans unge son Crow Foot död. Sammanlagt dödades åtta av Sitting Bulls anhängare, inklusive honom själv, och sex poliser på platsen eller av sina skador enligt den vanliga sammanräkningen.
I amerikanska tidningar hade Sitting Bull länge framställts som den blodtörstige hövding som förintat general Custer. Bilden var missvisande på flera sätt. Custer var överstelöjtnant i den reguljära armén, även om han bar en generals ryktbarhet från inbördeskriget. Sitting Bull hade inte fört något samlat befäl över krigarna vid Little Bighorn. Och hans betydelse för sitt folk låg minst lika mycket i hans roll som andlig ledare och försvarare av en livsordning som i hans gärningar som krigare.
För att förstå varför han dödades måste man därför börja långt från decembermorgonens hus: på en prärie där buffelhjordarna ännu rörde sig över horisonten och där Washingtons gränser bara var streck på främmande kartor.
Pojken som lärde sig att inte vika undan
Sitting Bull föddes omkring 1831, sannolikt nära Grand River i dagens South Dakota. Årtalet och den exakta platsen är inte säkert fastställda. Hans namn på lakota brukar återges som Tȟatȟáŋka Íyotake. Den engelska formen Sitting Bull är den som blev internationellt känd.
Han tillhörde hunkpapa, en av lakotas sju större grupper. Lakota ingick i den vidare krets av besläktade folk som ofta sammanförts under beteckningen sioux. Ordet ”indianhövding” döljer därför mer än det förklarar. Sitting Bull var inte kung över alla präriefolk, inte heller en härskare som kunde befalla varje lakota att lyda.
Ledarskap byggde på släktskap, anseende, generositet, religiös auktoritet och förmågan att fatta kloka beslut. Den som ville följas måste förtjäna det. En framstående ledare förväntades dela med sig av hästar och mat, ta ansvar för utsatta människor och visa mod utan att förslösa andras liv.
Enligt senare nedtecknad muntlig tradition kallades pojken först Jumping Badger och fick också ett smeknamn som brukar översättas med ”Långsam”. Det ska inte läsas som ett tecken på bristande förmåga. Berättelserna framhäver snarare hans eftertänksamhet och ovilja att rusa in i något.
Omkring fjorton års ålder deltog han i en strid mot crow. Där ska han ha utmärkt sig genom att beröra en motståndare med en käpp – ett exempel på den prestigefyllda krigshandling som på engelska kallas att ”count coup”. Att komma fienden så nära och återvända levande kunde värderas högre än att döda på avstånd. Efter bedriften överlät fadern enligt traditionen sitt eget namn till honom: Sitting Bull.
Detaljerna kommer ur berättelser som skrevs ned långt senare. Men de visar vilka egenskaper hans omgivning ville förknippa med honom: självbehärskning, uthållighet och mod under direkt fara.
Prärien var inget tomt landskap. Floddalarna gav vatten, ved och skydd. Öppen mark erbjöd bete och långa siktlinjer men lämnade människor utsatta för stormar, hetta och vinterkyla. Årets rytm följde tillgången på föda och hjordarnas rörelser. Buffeln gav kött, hudar till tält och kläder samt ben och senor till redskap.
Jakten krävde samordning. Ett för tidigt utfall kunde skingra hjorden och hota ett helt lägers försörjning. Krigaren och jägaren behövde därför samma förmågor: att läsa terrängen, behärska hästen och välja rätt ögonblick.
Lakotas värld var heller inte fredlig före den amerikanska expansionen. Strider om jaktmarker, hästar och inflytande fördes mot bland andra crow och andra grannfolk. Lakota hade själva utvidgat sin makt på de nordliga slätterna. Skillnaden med Förenta staterna var motståndarens växande resurser och ambitionen att göra marken till något som kunde mätas, delas ut och stängas.
När vägarna blev till en invasion
Under Sitting Bulls ungdom ökade trafiken av emigranter, handelsmän och soldater genom prärieområdena. För resenären kunde en väg vara en passage västerut. För dem som levde där innebar samma väg störda hjordar, förbrukat bete, sjukdomar och en kedja av nya anspråk.
Sitting Bull vann anseende som krigare och ledare under 1850- och 1860-talen. Han var också en helig man, en person vars böner, visioner och religiösa ansvar hade betydelse för andra. I hans liv gick dessa roller in i varandra. Försvaret av landet var samtidigt ett försvar av relationerna mellan människor, djur och den andliga världen.
Efter dakotakriget i Minnesota 1862 skickades amerikanska straffexpeditioner västerut. Kriget och dess följder drabbade också grupper som inte hade deltagit i upproret i Minnesota. Sitting Bull mötte den amerikanska arméns våld på nära håll under fälttågen på de nordliga slätterna, bland annat vid Killdeer Mountain 1864.
Där angrep general Alfred Sullys styrkor ett stort läger med människor från flera grupper. Soldaternas skjutvapen och artilleri gav dem ett övertag; läger och förråd förstördes. För en familj som förlorade sitt torkade kött, sina hudar och sin utrustning slutade striden inte när skotten tystnade. Förlusten kunde följa den genom nästa vinter.
Det är en viktig nyckel till präriekrigen. Armén behövde inte alltid besegra varje krigare. Genom att slå mot byar, hästar och livsmedel kunde den göra fortsatt självständighet allt svårare.
Efter kriget längs Bozemanleden slöts Fort Laramie-fördraget 1868. Det upprättade ett stort siouxreservat, omfattande dagens South Dakota väster om Missourifloden, och erkände särskilda rättigheter i ytterligare områden längre västerut. Black Hills låg inom reservatet.
Sitting Bull skrev inte under fördraget. Han fortsatte att leva utanför myndigheternas direkta kontroll och misstrodde ett system där försörjning knöts till att människor samlades vid reservatsagenturer.
Ibland beskrivs han som utsedd till högste hövding över alla sioux vid denna tid. Det är en alltför enkel bild. Hans inflytande växte, men lakotas politiska struktur var decentraliserad. Andra ledare kunde förhandla, kriga eller söka en egen väg utan hans godkännande.
År 1874 ledde George Armstrong Custer en militär expedition in i Black Hills. Rapporter om guldfynd drog snart till sig guldletare, trots att området enligt fördraget skyddades från sådan inflyttning. För lakota var bergen dessutom ett heligt landskap, inte bara en ekonomisk tillgång.
När regeringen misslyckades med att köpa området hårdnade politiken. Under vintern 1875–1876 fick grupper utanför reservaten order att inställa sig vid agenturerna senast den 31 januari. För läger långt borta, med barn, äldre och packdjur, var en snabb vinterförflyttning ofta praktiskt orimlig. Alla nåddes inte heller i tid av beskedet.
Efter tidsfristens utgång behandlades de som stod utanför som fientliga. Ett administrativt beslut hade gjort fortsatt liv i jaktmarkerna till anledning för ett militärt fälttåg.
Visionen och segern vid Little Bighorn
Våren 1876 samlades allt fler människor kring Sitting Bull och andra ledare i området kring Powder, Rosebud och Little Bighorn. Där fanns lakota, nordliga cheyenne och ett mindre antal arapaho. En del levde stadigvarande utanför agenturerna; andra hade lämnat dem för att jaga och besöka släktingar.
Det var inte en armé på europeiskt vis. Det var en rörlig värld av familjer, tält, hästhjordar och krigare med olika ledare. Dess styrka låg i antalet människor som tillfälligt hade samlats, i ryttarnas skicklighet och i deras vilja att försvara lägret. Dess svaghet var behovet av enorma mängder bete och mat.
Vid en soldans nära Rosebud i juni genomgick Sitting Bull en krävande religiös ceremoni. Enligt de lakotaberättelser som senare nedtecknades såg han i en vision soldater falla ned i lägret med huvudet före. Visionen tolkades som ett förebud om seger.
Den är historiskt betydelsefull därför att människor trodde på den och handlade i en värld där sådana erfarenheter bar auktoritet. Den kan däremot inte behandlas som ett militärt underrättelsebesked. Senare återgivningar betonar också att segern förenades med varningar mot övermod och rovlystnad.
Den amerikanska planen var att närma sig området med flera kolonner och tvinga de fria grupperna till underkastelse. Men avstånden var stora, informationen bristfällig och sambandet mellan styrkorna långsamt. Den 17 juni hejdades general George Crooks framryckning vid Rosebud av krigare förknippade framför allt med Crazy Horse. Crook drog sig tillbaka och kom inte att medverka vid Little Bighorn drygt en vecka senare.
Den 25 juni nådde Custers sjunde kavalleriregemente fram till det stora lägret vid Little Bighorn i dagens Montana. Längs den slingrande floden låg tältplatserna på den breda dalbottnen. Ovanför reste sig gräsbevuxna höjder, genomskurna av raviner och sänkor som dolde rörelser.
För en soldat på höjdryggen var slagfältet inte en överskådlig karta. Damm, krutrök, ojämn terräng och avstånd begränsade vad han kunde se. För krigare som rörde sig mellan lägret, floden och höjderna gav samma landskap möjligheter att närma sig skyddat och snabbt byta riktning.
Custer delade sitt regemente. Major Marcus Reno anföll söderifrån, men angreppet bröt samman och hans styrka drog sig tillbaka till höjderna öster om floden. Där förenades den med kapten Frederick Benteens män och senare packtrossen. Custer fortsatte med fem kompanier längre norrut.
Vad han avsåg i varje skede går inte att fastställa. Hans egen avdelning lämnade inga överlevande som kunde ge en sammanhängande redogörelse. Vittnesmål från urfolksdeltagare, fyndplatser och arkeologi ger viktiga pusselbitar, men ingen fullständig minut-för-minut-berättelse.
Krigarna kunde koncentrera sig mot de åtskilda styrkorna. De stred inte efter en enda befälhavares detaljerade plan, men deras lokala initiativ och samverkan blev förödande. Crazy Horse och Gall hörde till de framträdande ledarna. Vapnen varierade: pilbågar och äldre skjutvapen användes tillsammans med moderna gevär, däribland vissa repetergevär.
Custer och drygt 200 män i hans fem kompanier dödades. Regementets samlade förluster i striderna den 25–26 juni uppgick till omkring 260 döda. Antalet stupade bland lägrets försvarare är betydligt osäkrare.
Sitting Bull var inte den taktiske överbefälhavare som eftervärldens bilder ofta gjort honom till. Hans viktigaste bidrag låg i samlingen kring honom, hans religiösa auktoritet och hans beslutsamhet att inte underkasta sig. Under själva anfallet förknippas han främst med lägrets människor och skyddet av familjerna, inte med ledningen av attackerna mot Custers höjder.
Segern var verklig och väldig. Men den kunde inte avskaffa det amerikanska samhällets förmåga att skicka fler soldater.
Segerns pris och flykten norrut
Nyheten om Custers nederlag väckte sorg och raseri i Förenta staterna. Slaget blev snart en berättelse om stupade soldater och nationell upprättelse, medan fördragsbrotten och hotet mot lägrets familjer trängdes undan.
För Sitting Bulls folk innebar segern ingen säker fred. Det stora lägret måste delas eftersom hästarna behövde bete och människorna mat. Armén fortsatte samtidigt operationerna, också under årstider då ett läger var särskilt sårbart.
Under vintern blev förhållandet mellan terräng och försörjning obarmhärtigt. Hästar tappade hull. Bränsle måste samlas. Ett läger som tvingades lämna sin skyddade floddal kunde förlora mer genom kyla och hunger än genom fiendens kulor.
Buffelns försvinnande gjorde läget ännu värre. Den kommersiella masslakten, järnvägarnas expansion och den bredare kolonisationen bröt sönder hjordarna. Många amerikanska militärer och politiker välkomnade utvecklingen eftersom den försvagade urfolkens motstånd. Det var inte en enda samordnad operation, men följden blev att självständig försörjning undanröjdes.
År 1877 tog Sitting Bull med sina anhängare sin tillflykt till Kanada. Där hoppades han finna skydd undan den amerikanska armén. På andra sidan gränsen mötte han bland andra James Morrow Walsh från den kanadensiska ridande polisen.
Relationen mellan dem har ofta romantiserats. De utvecklade en ömsesidig respekt, men Walsh företrädde också en kolonial stat. Kanada var ingen fristad utan villkor. Myndigheterna krävde fredligt uppträdande och ville inte ge den långsiktiga försörjning som skulle ha gjort gruppens närvaro trygg.
Sitting Bull försökte hålla fast vid att han inte var en undersåte på flykt utan en fri människa som sökte leva med sitt folk. Men hunger respekterade inga politiska argument. När buffeln blev allt svårare att finna lämnade familjer honom och återvände söderut.
Förlusten måste förstås i vardagens mått. En ledare som förväntades ge mat och skydd såg sina möjligheter krympa. Varje avfärd kunde innebära att en släkting försvann, att ett tält packades samman, att ännu färre människor återstod kring elden.
Den 19 juli 1881 kapitulerade Sitting Bull vid Fort Buford i Dakotaterritoriet tillsammans med knappt 200 återstående följeslagare. Vid ceremonin lät han sin unge son lämna över hans gevär.
Gesten rymde både nederlag och framtid: vapnet överlämnades, men barnet skulle leva vidare. Det betydde inte att Sitting Bull hade börjat betrakta den amerikanska maktens anspråk som rättfärdiga.
Fånge, attraktion och besvärlig röst
Efter kapitulationen hölls Sitting Bull vid Fort Randall i ungefär tjugo månader. Först 1883 fick han bosätta sig vid Standing Rock, där många av hans hunkpapasläktingar redan levde.
Reservatet var inte bara ett mindre territorium. Det innebar en annan ordning för arbete, rörelsefrihet och myndighet. Försörjningen var i hög grad beroende av ransoner. Agenten kunde påverka resor och fördelningen av resurser. Staten ville omforma människor till bofasta jordbrukare efter vita amerikanska förebilder.
På Standing Rock stod Sitting Bull ofta i konflikt med agenten James McLaughlin. Denne kunde respektera vissa ledare men såg Sitting Bulls självständiga auktoritet som ett hinder. Motsättningen gällde inte bara personlighet. Den gällde vem som skulle ha rätt att tala för folket och bestämma över dess framtid.
Sitting Bull prövade samtidigt nya vägar. År 1885 reste han under omkring fyra månader med Buffalo Bill Codys Wild West-föreställning. Där presenterades han som den berömde motståndaren från präriekrigen. Han red inför publik, fick betalt och tjänade också pengar på signerade fotografier och autografer.
Det var en märklig förskjutning. Mannen vars oberoende hade varit ett militärt problem blev en attraktion i en underhållning som bidrog till att forma berättelsen om Västerns erövring.
Ändå var han inte bara ett passivt utställningsföremål. Resandet gav inkomster och möjlighet att möta världen utanför reservatet. Vittnesmål berättar om hans generositet mot människor i nöd. Men många färgstarka historier om vad han sade till publiken är svåra att belägga och bör inte användas som säkra citat.
Detsamma gäller åtskilliga tänkespråk som senare har tillskrivits honom. Hans berömmelse gjorde namnet användbart för eftervärldens budskap, även när en samtida källa saknas.
Tillbaka på Standing Rock fortsatte han att motsätta sig nya landavträdelser. Under slutet av 1880-talet pressade regeringen fram en uppdelning av det stora siouxreservatet och öppnade stora områden för vita bosättare. Förhandlingarna skedde under starkt ojämlika villkor, med matförsörjning och framtidsutsikter som påtryckningsmedel.
Motståndet innebar inte att Sitting Bull vägrade varje förändring. Han tog betalt för sitt namn, reste med en modern show och hade erfarenhet av diplomati över en internationell gräns. Det han vägrade acceptera var att anpassning måste innebära att andra fick äga landet och definiera hans folks liv.
Den sista vintern och landet som återstod
År 1890 spreds andedansen bland lakota. Rörelsen utgick från den paiutiske religiöse ledaren Wovoka och bar ett budskap om förnyelse: de döda skulle återvända och världen återställas. Olika grupper tolkade löftena på olika sätt. Wovokas budskap betonade fredligt uppträdande, men på de hårt pressade reservaten fick dansen en särskild laddning.
För människor som förlorat anhöriga, jaktmarker och försörjning kunde den uttrycka hopp. För många vita tjänstemän såg stora dansande folksamlingar i stället ut som förberedelser för uppror. Rykten och överdrifter drev fram militär mobilisering.
Sitting Bulls förhållande till rörelsen var mer avvaktande än myndigheternas föreställning om honom som dess drivande kraft. Han tillät dansen bland sina anhängare och var intresserad av dess löften, men var varken dess grundare eller en obestridd ledare för den.
McLaughlin ville ändå få honom gripen. Oro för att han skulle lämna reservatet och förena sig med andra grupper bidrog till beslutet. Resultatet blev polisaktionen vid Grand River den 15 december.
Detaljerna i konfrontationen bygger på vittnesmål från människor som befann sig på olika sidor och hade skäl att försvara sitt handlande. Den säkra kärnan är att ett planerat gripande övergick i en dödlig skottväxling och att Sitting Bull inte överlevde den.
Fjorton dagar senare dödade sjunde kavalleriet omkring 250–300 lakota, många av dem kvinnor och barn, vid Wounded Knee. Dödstalet är osäkert. Flera av dem som flydde från oroligheterna efter Sitting Bulls död hade sökt skydd hos ledaren Spotted Elk, även känd som Big Foot, vars grupp drabbades av massakern.
Sitting Bulls död och Wounded Knee var alltså skilda händelser, men de hörde samman genom rädslan, flykten och den militära upptrappningen under samma vinter.
Hans liv hade börjat när en hunkpapapojke ännu kunde föreställa sig en framtid som jägare och krigare i ett självständigt samhälle. Det slutade i en värld där myndigheter kunde bestämma när hans folk skulle resa, vilka religiösa sammankomster som uppfattades som farliga och hur mycket land som skulle bli kvar.
Att bara kalla honom Custers besegrare gör honom därför mindre än han var. Han var en betydande krigare, men inte någon ensam fältherre bakom Little Bighorn. Han var en helig man, men ingen okomplicerad profet. Han var en politisk ledare vars inflytande vilade på förtroende snarare än på en stats tvångsmakt.
Han kunde inte stoppa erövringen. Men han vägrade ge den sitt samtycke.
Det är där hans historiska tyngd ligger: inte i myten om en försvunnen människa från ett försvunnet folk, utan i en konkret kamp om land, försörjning och självbestämmande. Lakota finns kvar. Och frågorna Sitting Bull ställdes inför upphörde inte när skotten tystnade vid Grand River.
Källor
- Robert M. Utley, The Lance and the Shield: The Life and Times of Sitting Bull (1993)
- Stanley Vestal, Sitting Bull: Champion of the Sioux (1932)
- Jeffrey Ostler, The Plains Sioux and U.S. Colonialism from Lewis and Clark to Wounded Knee (2004)
- Robert M. Utley, The Last Days of the Sioux Nation (1963)
- Nathaniel Philbrick, The Last Stand: Custer, Sitting Bull, and the Battle of the Little Bighorn (2010)
- Förenta staterna och representanter för de fördragsslutande urfolken, Treaty with the Sioux—Brulé, Oglala, Miniconjou, Yanktonai, Hunkpapa, Blackfeet, Cuthead, Two Kettle, Sans Arcs, and Santee—and Arapaho, 1868 (1868)
Ställ frågor om "Sitting Bull – mannen som vägrade lämna sitt land". Svaren bygger på tidningens egna artiklar.
