Skottet i Sarajevo
Två pistolskott, en felkörning och Europas väg mot kriget
Den 28 juni 1914 färdas Österrike-Ungerns tronföljare genom Sarajevo i en öppen bil. Längs kortegevägen väntar unga attentatsmän. En bomb misslyckas, ett sjukhusbesök ändrar färdplanen och vid en gatukorsning får Gavrilo Princip sin chans. Men världskriget är inte ett automatiskt resultat av skotten. Det blir följden av de beslut som fattas under de följande fem veckorna.
Av Gunnar EkholmBiträdande redaktör · Krig, fältslag och sjöhistoriaUppläst av tidningens berättarröst
En öppen bil vid Miljacka
Sarajevo ligger i en dal, omgiven av höjder som tränger staden samman kring floden Miljacka. Här möttes osmanska kvarter, moskéer och basarer med den habsburgska förvaltningens stenhus, kaserner och representativa byggnader. Längs flodens norra strand löpte Appelkajen, den väg som skulle föra Österrike-Ungerns tronföljare genom staden på söndagsförmiddagen den 28 juni 1914.
Ärkehertig Franz Ferdinand satt i en öppen bil tillsammans med sin hustru Sophie, hertiginna av Hohenberg. Med dem färdades bland andra Bosnien-Hercegovinas högste militäre och civile företrädare, general Oskar Potiorek. Besöket följde på militära manövrer i Bosnien, där tronföljaren hade uppträtt i sin roll som generalinspektör för monarkins väpnade styrkor.
Det var sommar, ljust och tillräckligt gott väder för att färdas öppet. För säkerheten var andra förhållanden viktigare än temperaturen: kortegevägen var offentliggjord, avstånden mellan åskådare och bil små och skyddet längs gatorna otillräckligt. Terrängen gav överblick men också tillfällen. Broarna och tvärgatorna gjorde det möjligt att placera flera angripare längs samma färdväg.
I folkmassan stod unga män med pistoler och bomber. Deras övergripande mål var att slå mot habsburgarnas välde i Bosnien. De saknade militär styrka, men de behövde inte besegra en armé. De behövde komma några få meter från en människa.
Franz Ferdinand var femtio år, kraftigt byggd och väl medveten om att hans framtida regering kunde bli orolig. Sophie, fyrtiosex, hade i åratal fått känna hovets rangordning. Eftersom deras äktenskap var morganatiskt hade hon inte samma ställning som en jämbördig ärkehertiginna, och deras barn saknade rätt till tronen. Vid detta besök kunde de åtminstone framträda tillsammans på ett sätt som hovlivet i Wien ofta försvårade.
Deras gemensamma närvaro gav resan en privat betydelse som eftervärldens kartor över allianser lätt skymmer. I bilen satt inte bara ett politiskt mål utan också ett gift par, föräldrar till tre barn.
Inom mindre än en timme skulle båda vara dödligt sårade.
En provins mellan imperium och nation
Österrike-Ungern hade ockuperat och förvaltat Bosnien-Hercegovina sedan 1878. År 1908 annekterades området formellt. För Wien var detta en förstärkning av monarkins ställning på Balkan. För många serbiska nationalister var det ett beslag av land som borde ingå i ett framtida nationellt eller sydslaviskt statsbygge.
Bosnien var emellertid inte ett enkelt nationellt territorium. Där levde ortodoxa, muslimer och katoliker, med skilda lojaliteter och erfarenheter. Att beskriva attentatet som ett uttryck för hela befolkningens vilja vore lika missvisande som att framställa den habsburgska förvaltningen som enbart ordning och framsteg. Modernisering, politisk kontroll, sociala motsättningar och nationella anspråk existerade samtidigt.
Balkankrigen 1912–1913 hade gjort Serbien större och militärt mer självsäkert. I Wien växte rädslan för att grannlandet skulle dra till sig monarkins sydslaviska undersåtar. Österrike-Ungern var ett flernationellt rike. Om dess folk började söka sina politiska framtider utanför de gemensamma institutionerna hotades själva konstruktionen.
Gavrilo Princip var en del av denna konflikt men inte dess enkla sammanfattning. Han hade vuxit upp i en fattig bosnienserbisk familj och rört sig i radikala ungdomskretsar som brukar sammanföras under namnet Unga Bosnien. Det var ingen enhetlig organisation med en enda lära. Där fanns serbisk nationalism, sydslavisk enhetsdröm, revolutionär idealism och föreställningen att ett politiskt mord kunde bryta historiens låsningar.
Princip var nitton år. Han uppfattade sig som en sydslavisk nationalist som ville befria sydslaverna från habsburgskt styre. Den hållningen uteslöt inte serbiska nationella föreställningar; de båda kunde överlappa. Men den gör beteckningen serbisk agent otillräcklig som fullständig förklaring av hans motiv.
Vapen, utbildning och hjälp över gränsen kom genom personer knutna till serbiska militära och nationalistiska nätverk. Här fanns förbindelser till Svarta handen, den hemliga organisation där den serbiske underrättelsechefen Dragutin Dimitrijević, kallad Apis, var en central gestalt. Hur varje order gavs och hur långt den högsta ledningens kontroll sträckte sig är däremot omstritt.
Det finns inte hållbara belägg för att likställa dessa nätverk med ett regeringsbeslut i Belgrad att mörda tronföljaren. Premiärminister Nikola Pašić och de radikala officerskretsarna var inte samma maktcentrum. Uppgifterna om vad regeringen fick veta i förväg och om varningar som förmedlades är ofullständiga och delvis motsägelsefulla.
Besöksdagen var dessutom Vidovdan, en viktig serbisk minnesdag förknippad med slaget på Trastfältet 1389. Datumets symboliska laddning var verklig. Däremot bör man vara försiktig med påståendet att Wien avsiktligt hade valt dagen för att förödmjuka serberna.
Bomben som inte dödade
Attentatsgruppen fördelade sig längs kortegevägen. Det var ett försök att kompensera osäkra individer med flera möjligheter: om någon tvekade eller missade skulle en annan kunna handla längre fram. Men någon stramt ledd militär operation var det inte. De unga männen hade begränsad erfarenhet, och deras förmåga att genomföra dådet varierade.
Korten möttes av åskådare och hälsningar. Bland dem som hade placerats ut fanns personer som lät bilen passera utan att angripa. Rädsla, osäkerhet och omständigheter på plats spelade in. I efterhand kan varje utebliven rörelse framstå som ett avgörande ögonblick. För deltagarna var det sekunder av väntan, mänskliga kroppar framför sikten och en bil som redan höll på att försvinna.
Nedeljko Čabrinović handlade. Omkring klockan 10.10 kastade han en bomb mot tronföljarens bil. Den träffade eller studsade mot fordonets nedfällda sufflett och hamnade på gatan. Explosionen kom vid en av de efterföljande bilarna.
Franz Ferdinand och Sophie undkom oskadda. Andra gjorde det inte. Officerare i följet och människor längs gatan sårades; uppgifterna om det sammanlagda antalet skadade varierar. För dem som stod nära förvandlades ceremonin till en röra av splitter, rök, skrik och människor som försökte förstå var nästa angrepp skulle komma.
Čabrinović försökte ta sitt liv med gift och kastade sig i Miljacka. Ingetdera lyckades. Floden var grund och giftet dödade honom inte. Han greps efter att ha dragits upp ur vattnet.
Korten fortsatte till rådhuset. Där hade stadens företrädare förberett ett välkomsttal. Den högtidliga ordningen kolliderade nu med en verklighet som ännu knappt hade hunnit sjunka in. Franz Ferdinand avbröt upprört borgmästaren och protesterade mot att ha blivit mottagen med bomber. Därefter återupptogs mottagningen.
Detta uppehåll blev avgörande. Efter ett attentat med sprängmedel fanns starka skäl att avbryta den offentliga färden och lämna staden under skärpt skydd. I stället diskuterades hur programmet skulle ändras. Tronföljaren ville besöka de sårade på sjukhuset. Sophie stannade vid hans sida.
Potiorek ansåg att färden kunde fortsätta. En ny väg planerades: bilarna skulle följa kajen i stället för att ta den ursprungliga rutten in i staden. Men ändringen nådde inte alla förare tydligt.
Säkerhetsmisslyckandet var därmed inte bara att gärningsmän hade kunnat ställa sig intill gatan. Det var också att ett faktiskt attentat inte följdes av en tillräckligt samordnad omplanering. Befäl, chaufförer och följe agerade inom samma kortege men utan en gemensam, säkert förmedlad bild av vad som nu skulle ske.
Två skott vid gatuhörnet
Gavrilo Princip befann sig vid hörnet av Appelkajen och Franz Joseph-gatan, nära Latinbron och Moritz Schillers affär. Efter bombdådet hade den första möjligheten gått honom förbi. Nu kom tronföljarens bil tillbaka längs floden.
Den ofta återberättade historien om att Princip råkade köpa en smörgås när bilen dök upp saknar tillförlitligt stöd i de samtida källorna. Den fungerar som en lockande berättelse om slumpen, men behövs inte. De belagda omständigheterna är dramatiska nog.
Trots den ändrade färdplanen svängde tronföljarens chaufför Leopold Lojka in på Franz Joseph-gatan. Potiorek påtalade misstaget. Bilen bromsade och skulle rättas in på den nya vägen. Skildringarna skiljer sig åt om det exakta förloppet, bland annat hur långt en backningsmanöver hann gå. Det säkra är att bilen tappade fart och blev ett mål på mycket nära håll.
Princip steg fram med en halvautomatisk FN-pistol av modell 1910, i kaliber 9 mm Browning kort. Omkring klockan 10.45 avlossade han två skott.
Det ena träffade Sophie i buken. Det andra träffade Franz Ferdinand i halsen och skadade ett större blodkärl. Princip uppgav senare att han hade avsett att skjuta tronföljaren och Potiorek, inte Sophie. Hans uppgift visar vad han hävdade efteråt; den ger ingen anledning att tona ned ansvaret för att ha öppnat eld mot en bil där hon satt fullt synlig.
På så kort avstånd behövdes ingen prickskytt. Situationen gynnade angriparen: en öppen bil, låg hastighet och ett skydd som inte hann lägga sig mellan vapnet och passagerarna. Två skott räckte innan någon kunde stoppa honom.
Princip övermannades. Även hans försök att använda gift misslyckades. Runt honom slöt sig poliser och uppretade människor medan bilen med de sårade kördes till guvernörens residens.
Greve Franz von Harrach, som befann sig vid tronföljarens bil, återgav senare Franz Ferdinands vädjan till sin hustru. I svensk översättning brukar den lyda:
”Sophie, Sophie, dö inte! Lev för våra barn!”
Det är ett vittnesmål, inte en ljudupptagning; ordalydelsen bör behandlas som återgiven. Men den förmedlar något som de diplomatiska handlingarna inte kan: katastrofen uppfattades först som personlig, inte som början på ett världskrig.
Franz Ferdinands blödning var svår. När Harrach frågade om han led ska ärkehertigen upprepade gånger ha svarat att det inte var något. Sophie förlorade medvetandet. Ingen av dem kunde räddas.
På några minuter hade attentatsmännen uppnått vad bomben hade misslyckats med. Men de hade inte dödat den entydige krigshetsare som vissa av deras föreställningar gjorde honom till. Franz Ferdinand hade vid flera tillfällen motsatt sig ett krig mot Serbien, bland annat av rädsla för rysk intervention. Han var konservativ och auktoritär, men också medveten om att ett storkrig kunde förstöra den monarki han skulle ärva.
Från mordplats till krigsbeslut
Nyheten gick ut över Europa genom telegraf och tidningsredaktioner. I Sarajevo och på andra håll i monarkin följde angrepp mot serber och serbisk egendom. Myndigheterna grep misstänkta och inledde en omfattande utredning. Ett mord begånget av en liten grupp blev snabbt grund för misstankar mot en betydligt större befolkning.
I Wien framstod attentatet som mer än ett säkerhetsfiasko. För ledande beslutsfattare blev det beviset för att Serbien utgjorde ett existentiellt hot. Generalstabschefen Franz Conrad von Hötzendorf hade länge förespråkat kraftåtgärder. Utrikesminister Leopold Berchtold kom att driva en politik där en uppgörelse med Serbien fick företräde framför risken för en större konflikt.
Ändå fanns inget enhälligt, omedelbart beslut. Ungerns regeringschef István Tisza invände först mot ett snabbt krig. Han fruktade bland annat följderna av att angripa utan föregående diplomatiska krav och vad territoriella förändringar skulle innebära för dubbelmonarkin.
Den avgörande frågan var Tyskland. Skulle Berlin stödja sin allierade även om Ryssland ingrep till Serbiens hjälp? Den 5–6 juli lämnade den tyska ledningen de försäkringar som senare har blivit kända som den blanka fullmakten.
Det var ingen bokstavlig check och inte en detaljerad gemensam krigsplan. Men stödet minskade Wienledningens osäkerhet inför att handla hårt. Tyska beslutsfattare hoppades delvis att konflikten skulle kunna begränsas, samtidigt som de accepterade risken för ett europeiskt krig. Föreställningen att Ryssland blev starkare och att framtiden kunde bli farligare bidrog till risktagandet.
Österrike-Ungern väntade därefter medan kraven mot Serbien utformades. Fördröjningen gav inte någon enkel avspänning. Den gjorde snarare att den första chocken hann lägga sig innan den verkliga diplomatiska sprängladdningen lades fram.
Den 23 juli överlämnades ett ultimatum i Belgrad med fyrtioåtta timmars svarstid. Serbien skulle bland annat slå ned antiösterrikisk verksamhet och acceptera medverkan av österrikisk-ungerska organ i åtgärder på serbiskt territorium. Särskilt kraven kring utredningen av attentatet berörde statens suveränitet.
Svaret den 25 juli gick långt i eftergifter men innehöll reservationer, framför allt mot utländsk medverkan i den rättsliga undersökningen. Det öppnade också för internationell prövning. Wien godtog det inte som tillräckligt och bröt de diplomatiska förbindelserna.
Att säga att Serbien helt enkelt avvisade ultimatumet är därför fel. Lika förenklat är det att hävda att Belgrad reservationslöst accepterade allt. Det viktiga är att det fanns ett diplomatiskt underlag att förhandla om, men att Österrike-Ungerns ledning hade valt en kurs där militär handling nu stod i centrum.
Den 28 juli, en månad efter attentatet, förklarade Österrike-Ungern krig mot Serbien.
När järnvägarna fylldes av soldater
Det första kriget var alltså österrikisk-ungerskt mot serbiskt. Det blev europeiskt genom ytterligare beslut.
Ryssland kunde inte utan stora politiska kostnader se Serbien krossas och Österrike-Ungern dominera Balkan. Landets ledning ville upprätthålla sin ställning som stormakt och beskyddare för Serbien. Men dess militära förberedelser ökade i sin tur den tyska ledningens rädsla för att förlora tid.
Mobilisering var inte detsamma som krig, men 1914 var den heller inget neutralt påtryckningsmedel. Miljoner reservister skulle inställa sig, hästar rekvireras och förband föras fram enligt järnvägarnas detaljerade tidtabeller. Generalstaberna fruktade att en försenad start skulle lämna arméerna halvfärdiga när fienden redan stod samlad.
Den 30 juli beslutade Ryssland om allmän mobilisering. Tyskland krävde att den skulle avbrytas och förklarade Ryssland krig den 1 augusti. Den 3 augusti följde den tyska krigsförklaringen mot Frankrike.
Tysklands krigsplanering kopplade en konflikt med Ryssland till ett stort fälttåg i väster. Frankrike skulle besegras snabbt medan huvuddelen av den ryska styrkan ännu höll på att samlas. Vägen för den tyska högerflygeln gick genom neutrala Belgien. Därmed blev geografin ett diplomatiskt faktum lika obevekligt som en armékår på marsch.
Den 4 augusti invaderade tyska trupper Belgien. Storbritannien förklarade samma dag Tyskland krig. Belgiens neutralitet var central, men det brittiska beslutet handlade också om maktbalansen och om att förhindra att Frankrike besegrades och Europas västkust hamnade under tysk dominans.
Allianserna bidrog starkt till eskalationen, men de fungerade inte som en maskin där ett skott automatiskt drog i alla spakar. Italien, som ingick i trippelalliansen med Tyskland och Österrike-Ungern, förblev neutralt 1914. Det fanns utrymme för tolkningar och politiska val.
För den inkallade soldaten framträdde dessa beslut som en order, ett uppbrott från arbetet och en resa till regementet. De flesta behövde inte känna till ultimatumets formuleringar för att drabbas av dem. Vapnen skulle kvitteras ut, kängorna gås in, ammunitionen fördelas. På Balkan väntade floder, branta sluttningar, dåliga vägar och sommarhetta. I väster väntade långa marscher och möten med en eldkraft som få hade erfarenhet av.
Österrike-Ungerns första fälttåg mot Serbien blev ingen enkel bestraffningsexpedition. Serbiska soldater hade stridserfarenhet från Balkankrigen och försvarade besvärlig terräng. Vid Cer i augusti slogs invasionsstyrkorna tillbaka. Potiorek, som hade suttit i bilen i Sarajevo, kom att leda offensiverna mot Serbien. Samme man förband därmed attentatsdagens misslyckade skydd med det efterföljande fälttågets nederlag.
Det som skotten orsakade – och inte orsakade
Gavrilo Princip ställdes inför rätta i Sarajevo hösten 1914. Eftersom han hade varit under tjugo år vid gärningen kunde han enligt den tillämpliga lagen inte dömas till döden. Straffet blev tjugo års fängelse.
Han fördes till Theresienstadt, nuvarande Terezín, och hölls under svåra förhållanden. Tuberkulos bröt ned honom. Han dog den 28 april 1918, innan kriget var slut och innan Österrike-Ungern upplöstes.
Hans eftermäle har följt regionens politiska brytningar. Han har hyllats som befriare och fördömts som terrorist och mördare. Sådana benämningar kan uttrycka moraliska omdömen, men de ersätter inte undersökningen av vad han gjorde, vilka som hjälpte honom och hur Europas regeringar reagerade.
Det råder inget tvivel om att attentatet utlöste julikrisen. Utan morden den 28 juni hade just denna kris inte uppstått i just denna form. Men påståendet att Princip ensam orsakade första världskriget gör fem veckors mänskliga beslut osynliga.
Österrike-Ungerns ledning valde att använda krisen till en militär uppgörelse med Serbien. Tyskland gav ett stöd som gjorde den kursen lättare och accepterade risken för storkrig. Ryssland valde mobilisering. Frankrikes allianspolitik, Storbritanniens ställningstaganden och de militära planernas geografiska krav ingick i ett förlopp där handlingsutrymmet krympte men aldrig helt försvann.
Historiker är oeniga om hur ansvaret bäst ska fördelas och hur stor vikt som ska läggas vid avsikt, rädsla, strukturer och missbedömningar. Oenigheten betyder inte att alla förklaringar är lika starka. Framför allt var kriget varken en naturkatastrof eller den nödvändiga följden av uråldrigt hat på Balkan.
Vid Latinbron låg avståndet mellan angriparen och hans offer på några få meter. Mellan de två pistolskotten och världskriget låg ett betydligt större avstånd: regeringssammanträden, telegram, ultimatum och mobiliseringsorder.
Det var där mordet blev krig. Inte genom att någon enda man behärskade händelserna, utan genom att flera makthavare ansåg sig kunna riskera mer än de i längden kunde kontrollera.
Källor
- Vladimir Dedijer, The Road to Sarajevo (1966)
- Luigi Albertini, The Origins of the War of 1914 (1952–1957)
- Christopher Clark, The Sleepwalkers: How Europe Went to War in 1914 (2012)
- T. G. Otte, July Crisis: The World's Descent into War, Summer 1914 (2014)
- Margaret MacMillan, The War That Ended Peace: The Road to 1914 (2013)
- Mark Cornwall (red.), Austria-Hungary's Last War, 1914–1918 (2002)
Ställ frågor om "Skottet i Sarajevo". Svaren bygger på tidningens egna artiklar.
