Bo Jonsson Grip – mannen som gjorde riket till sin säkerhet
Han brukar kallas Sveriges rikaste man genom tiderna. Men hans största tillgång var inte silvret – utan en kung som behövde låna.
Med gods, borgar, krediter och politiska allianser byggde Bo Jonsson under 1300-talet en maktställning som utmanade kungens. Hans historia handlar om en ofantlig förmögenhet, men också om ett Sverige där gränsen mellan statens tillgångar och stormännens affärer ännu var flytande.
Av Sara HolmqvistReporter · Medeltiden och NordenUppläst av tidningens berättarröst
År 1384 låter Bo Jonsson upprätta sitt testamente. Han har ännu ett par år kvar att leva, men den fråga som måste lösas är redan större än en vanlig arvstvist: vad ska hända med alla borgar, gods och rättigheter när den mäktigaste mannen i Sverige dör?
Vi känner inte rummets utseende eller vilka ord som föll medan handlingen förbereddes. Däremot finns den medeltida dokumentation som gör det möjligt att följa hans dispositioner. I denna värld förvandlas muntliga överenskommelser till pergament, bevittnade utfästelser och sigill. En borg kan hållas med armborst och knektar. Rätten till den måste också kunna visas upp.
Bo utser tio testamentsexekutorer. De ska verkställa hans vilja och hantera det väldiga komplex av tillgångar och förpliktelser som han lämnar efter sig. Kung Albrekt av Mecklenburg ges inte någon självklar kontroll över uppgörelsen.
Det är betydelsefullt. Bo har hjälpt till att bygga den ordning som gjort Albrekt till svensk kung. Han har tjänat honom, lånat honom pengar och blivit rikets drots. Nu måste han se till att kungen inte utan vidare kan lägga händerna på det som samlats under hans kontroll.
Testamentet blottar kärnan i Bo Jonssons makt. Han är jordägare, långivare och rikspolitiker på samma gång. Hans privata förmögenhet går inte enkelt att skilja från de resurser han disponerar därför att kronan står i skuld till honom.
Det är därför berättelsen om Sveriges kanske rikaste man också blir berättelsen om ett rike som inte riktigt kan betala sina räkningar.
Ett Sverige där jord var pengar
Bo Jonsson föds sannolikt omkring 1330. Något säkert födelseår känner vi inte. Han tillhör en frälseätt som för en grip i sitt vapen, det mytiska djuret med drag av örn och lejon. Benämningen Grip används i historieskrivningen för att skilja honom från andra med namnet Bo Jonsson; själv brukar han i handlingarna inte uppträda med Grip som ett modernt efternamn.
Hans ursprung är förnämt, men det förklarar inte ensamt slutresultatet. Han föds inte till innehavare av den enorma maktsfär som senare ska förknippas med honom. Den byggs under ett liv av förvärv, tjänster, konflikter och politiska avgöranden.
Det Sverige han växer upp i är ett jordbrukssamhälle. Rikedom finns i åkrar och ängar, skog och fiskevatten, kvarnar, gårdar och de avgifter människor betalar för att bruka jord. En säck råg är inte bara föda. Den kan vara en del av en jordägares inkomst. Smör, boskap och andra naturaprestationer kan användas, omsättas eller försörja ett hushåll och dess följe.
Mynt behövs, särskilt i städerna och handeln, men stora ekonomiska relationer kan inte förstås som om alla betalningar skedde kontant. Tillgången till återkommande inkomster är avgörande. Den som har rätt att uppbära dem kan försörja ryttare, hålla tjänare och ge krediter.
Frälsets ställning vilar på en koppling mellan privilegier och tjänst. Skattefrihet för jord hänger historiskt samman med skyldigheten att göra rusttjänst. Men det betyder inte att varje frälseman befinner sig på samma nivå. Avståndet mellan en mindre jordägare och en storman med borgar och ett omfattande följe är enormt.
Bo verkar dessutom i ett samhälle som drabbats av digerdöden och återkommande epidemier. Pesten når Sverige omkring 1350. Gårdar kan bli öde, arbetskraft försvinna och inkomster minska. Följderna varierar mellan bygder och över tid. Det vore för enkelt att säga att Bo blir rik därför att pesten gör jord billig. Däremot skapar dödsfall, arvsskiften och ekonomisk oro en rörlig värld där den som har resurser och kontakter kan agera när andra måste sälja eller belåna.
Den framtida drotsen visar sig framför allt skicklig på att utnyttja hur jord, krediter och politiska förbindelser griper in i varandra.
Kungamakten öppnar dörren
När Bo träder fram tydligare i källorna under 1350-talet befinner sig kung Magnus Erikssons välde under hård press. Magnus har varit kung i Sverige sedan 1319 och har också regerat Norge. Hans politik har krävt stora resurser. Förvärvet av Skåne under 1330-talet, krig och andra åtaganden har bidragit till skuldsättningen.
Konflikterna gäller mer än pengar. Vem ska ha tillgång till rikets slott? Vilka män ska få ämbeten? Hur mycket kan kungen göra utan rådets samtycke? När Magnus son Erik gör uppror mot sin far på 1350-talet blir motsättningarna inom den härskande eliten öppna.
Bo lär sig politik i denna miljö. Det är inte ett parlamentariskt system med fasta partier, men inte heller en värld där kungen obehindrat befaller. En regent är beroende av män som kan ställa upp med folk, hästar, befästningar och lokalt inflytande. Stormännen behöver i sin tur kunglig bekräftelse, ämbeten och tillgång till kronans resurser.
År 1363 söker en grupp svenska stormän stöd i Mecklenburg. Bo hör till den krets som medverkar till att föra fram hertigsonen Albrekt som svensk kung. Året därpå etableras Albrekt på tronen, och 1365 besegras Magnus och hans son Håkan i slaget vid Gataskogen. Magnus tillfångatas.
För Bo är kungabytet ett avgörande steg. Han är inte en man som från sidan råkar få tjänst hos den nye härskaren. Han tillhör det nätverk som möjliggjort maktskiftet.
Men det finns en inbyggd konflikt i segern. Albrekt kommer med mecklenburgska förbindelser och anhängare som också vill ha belöningar. Svenska stormän har inte avsatt en kung för att själva bli maktlösa under en annan.
Bo kan därför inte beskrivas som antingen kungatrogen tjänare eller ständig motståndare. Han samarbetar med kronan när det stärker hans ställning och deltar i att begränsa den när kungens intressen hotar rådskretsens. Den motsättningen driver hans karriär framåt.
Under 1370-talet hårdnar kampen om kontrollen över rikets resurser. Albrekt tvingas till betydande eftergifter gentemot rådsaristokratin. Bo blir drots 1371 och får därmed ett av rikets högsta ämbeten.
Drotsen har en central roll i rättskipningen och riksstyrelsen, även om uppgifterna inte motsvarar ett modernt departements tydligt avgränsade ansvarsområde. Ämbetet gör inte Bo till kung. Men det placerar honom mitt i den ordning där rättigheter bekräftas, konflikter avgörs och makt får laglig form.
Så byggdes förmögenheten
Den enklaste förklaringen till Bo Jonssons rikedom är också otillräcklig: han köper jord.
Det gör han, i stor skala. Men jordköpen är en del av ett större system. Han byter till sig egendom, tar emot överlåtelser och skaffar sig fordringar. Genom familjeförbindelser och arv sammanförs resurser. Genom politiken får han tillgång till affärer och säkerheter som mindre jordägare knappast kan komma i närheten av.
Den mest betydelsefulla mekanismen är förpantningen av kronans slott och län.
En kung behöver pengar nu: till krig, skulder, avlöning eller förhandlingar. En storman kan tillhandahålla resurser, eller redan ha en fordran på kronan. Som säkerhet får han ett slott och rätten till inkomster från ett tillhörande område. Villkoren varierar. Det viktiga är att borgen och dess uppbörd kan stanna hos panthavaren tills skulden regleras enligt uppgörelsen.
Detta är något annat än att köpa ett stycke mark. Panthavaren disponerar resurser som hör till kungamakten. Han kan genom sina män kontrollera en befästning, uppbära vissa inkomster och få inflytande över förvaltningen i området.
Om kronan inte förmår lösa panten kan ett arrangemang som i princip är tillfälligt bli långvarigt. Den kungliga svagheten blir långivarens styrka.
För Bo uppstår en självförstärkande rörelse. Inkomster och egendom gör det möjligt att lämna krediter och förvärva nya rättigheter. Dessa ger ytterligare inkomster och större politisk tyngd. Den politiska tyngden förbättrar i sin tur hans möjlighet att bevaka fordringarna.
Men varje transaktion kan inte i efterhand pressas in i bilden av en perfekt utarbetad affärsplan. Dokumenten visar ett omfattande byggande av innehav; de ger inte tillträde till alla hans avsikter. Inte heller motsvarar varje upptagen skuld nödvändigtvis en säck silver som Bo personligen räckt över till kungen. Fordringar kan uppstå genom utlägg, åtaganden och komplicerade uppgörelser.
Bilden av den ensamme finansmannen måste därför kompletteras med bilden av organisatören. Bo behöver fogdar, skrivare, ombud och bundsförvanter. Han måste veta vilka rättigheter som hör till en gård, vilka inkomster ett län kan ge och vilka anspråk någon annan kan resa.
Här blir brev och sigill lika viktiga som svärd. I de bevarade medeltidsbreven möter vi ett ihärdigt arbete med köp, byten, pantsättningar och bekräftelser. För den som vill följa hur förmögenheten växer är dessa handlingar säkrare mark än de senare sägnernas girige jätte.
Samtidigt är detta ingen opersonlig marknad. En köpare som också är rikets drots och en av landets mäktigaste män befinner sig i ett annat förhandlingsläge än den som behöver hans stöd. Det vore naivt att föreställa sig alla hans affärer som förhandlingar mellan jämbördiga parter. Men varje enskilt förvärv måste bedömas efter sina belägg; maktställningen bevisar inte att alla köp skedde med tvång.
Borgarna, fogdarna och människorna som betalade
På kartan blir Bo Jonssons ställning nästan svår att fatta. Hans privata godsinnehav sprider sig över stora delar av riket. Samtidigt kommer han att kontrollera omfattande slottslän, däribland stora delar av Finland, som då är en del av det svenska riket.
Här måste två kartor läggas ovanpå varandra utan att förväxlas. Den ena visar gårdar och jord som han äger eller har privata rättigheter till. Den andra visar områden där han disponerar kronans slott och inkomster genom pant- och förvaltningsarrangemang.
I populära framställningar sägs ofta att han ägde en tredjedel av Sverige och hela Finland. Formuleringen fångar storleken men förvanskar innehållet. Han äger inte alla finska bönders jord. Kyrkans, frälsets och böndernas skilda rättigheter upphör inte därför att han får kontroll över ett slottslän.
Det som gör honom extraordinär är kombinationen: en mycket stor privat jordförmögenhet och ett närmast enastående grepp om offentliga resurser.
Till hans maktsfär hör under olika perioder viktiga befästningar som Nyköpingshus, Stegeborg och Kalmar samt centrala slott i Finland. Detaljerna förändras över tid, och en uppräkning av alla namn kan ge ett falskt intryck av ett orörligt imperium. I verkligheten måste innehaven förvärvas, administreras och försvaras politiskt.
Bo låter också anlägga Gripsholm vid Mälaren under 1370-talet. Namnet knyts till vapnets grip. Den borg han känner är inte det renässansslott som dagens besökare förknippar med Gustav Vasa och hans söner. Det senare slottet tillhör en annan byggnadshistoria. För Bo är platsen en befäst stödjepunkt i ett landskap där sjövägarna binder samman gårdar, städer och maktcentra.
En borg är dyr. Där behövs besättning, proviant, ved, reparationer och förråd. Hästar ska utfodras, vapen underhållas och transporter ordnas. De inkomster som på pergamentet ser ut som abstrakta rättigheter blir i praktiken spannmål, fisk, kött, öl och andra förnödenheter.
För en bonde kan skillnaden mellan kungens uppbörd och en panthavares förvaltning vara mindre tydlig än den är för rättshistorikern. Någon kommer och kräver det som ska betalas. En fogde företräder en överordnad långt borta. Vem som ytterst får överskottet är inte alltid den mest omedelbara frågan för hushållet som ska klara nästa vinter.
Samtidigt bör inte varje form av inkomst sammanfattas som samma skatt. Avgifter från landbor på privat jord och kronans inkomster från ett län har olika rättslig grund. Just denna mångfald gör Bos organisation så betydelsefull. Förmögenheten är inte en enda hög med pengar, utan ett nät av anspråk på människors produktion.
Bakom stormannens prakt finns därför ett vardagligt arbete som nästan aldrig får en egen röst i källorna: sådden, slåttern, fisket, kvarnens malning och körslorna till en uppbördsplats.
Drotsen och våldets skugga
Hurdan är då mannen som håller ihop allt detta?
Källorna gör honom lättare att följa som aktör än som person. Vi ser vad han förvärvar, bevittnar och beslutar. Det är betydligt svårare att veta hur han talar med sina närmaste, vad som skrämmer honom eller hur han själv förklarar sitt handlande.
De senare berättelserna fyller gärna luckorna. Bo blir urtypen för den omättlige stormannen, en man som låter begäret efter gods och makt tränga undan allt annat. Sådana porträtt säger något om hans eftermäle, men de kan inte utan vidare läsas som ögonvittnesskildringar.
Ett särskilt mörkt inslag är dödandet av Karl Nilsson, vanligen kallad Färla, i gråbrödernas kyrka i Stockholm 1381. Bo har i historieskrivningen knutits till händelsen och dess efterspel. Men den välkända bilden av honom som personligen hugger ned sin fiende inför altaret är inte något som bör återges som en säkert belagd scen. Hans exakta roll och berättelsens dramatiska detaljer kräver källkritik.
Det är en viktig skillnad. Att ett dödligt våldsdåd i en kyrka förbinds med en mäktig man är allvarligt nog. Att lägga ett visst vapen i hans hand, beskriva hans ansiktsuttryck eller fastslå ett privat motiv kräver belägg som den populära berättelsen inte kan ersätta.
Ändå är våldet ingen främmande bakgrund till hans karriär. Politik kan leda till belägringar, fångenskap, landsflykt och förlust av gods. En borgs innehav är i sista hand mer än ett juridiskt påstående. Någon måste kunna hålla porten stängd.
Bos styrka ligger emellertid inte främst i att han framträder som en oövervinnelig krigare. Han lyckas göra sig nödvändig i nätverket mellan kung, råd, kyrka och aristokrati. Han förenar ämbete med egendom och fordringar med förbindelser.
Att beskriva honom med moderna ord som finansminister, oligark eller bankir kan hjälpa en bit, men varje etikett missar något. Han förvaltar inte en modern statsbudget. Han leder ingen bank i vår mening. Och hans ställning vilar på ett samhälle där politiska rättigheter och privata tillgångar är sammanflätade på andra sätt än i dag.
Kanske är det mest träffande att kalla honom en maktbyggare. Han samlar inte bara sådant som ger avkastning. Han samlar förutsättningar för att få sin vilja igenom.
Testamentet som överlevde sin herre
När Bo upprättar sitt testamente 1384 måste han hantera både sin själ och sin egendom.
För en medeltida storman är omsorgen om livet efter döden inte en dekorativ avslutning på affärerna. Donationer till kyrkliga institutioner, böner och mässor hör till en verklighet där människans jordiska handlande får eviga följder. Samtidigt kan gåvorna vårda minnet av givaren och befästa relationer mellan släkten och religiösa miljöer.
Vi kan inte väga hur mycket i Bos dispositioner som kommer ur fromhet, samvetsoro, social förväntan eller strategiskt tänkande. Sådana drivkrafter behöver heller inte utesluta varandra.
Testamentets politiska betydelse ligger framför allt i förvaltningen av det stora godskomplexet och pantlänen. Det finns arvingar, men allt kan inte behandlas som ett vanligt familjearv. Kronans rättigheter och Bos fordringar måste skiljas ut och bevakas. De tio testamentsexekutorerna får därför en ställning med konsekvenser för hela riket.
Bo dör den 20 augusti 1386. Därefter blir frågan om hans kvarlåtenskap en maktkamp mellan kung Albrekt och den stormannakrets som vill bevara kontrollen över resurserna.
För kungen är situationen begriplig. Ett välde där centrala borgar och inkomster ligger utanför hans direkta räckvidd är svårt att regera. För rådsherrarna är kungens försök att stärka sin ställning lika tydligt ett hot mot deras egen.
Konflikten om Bos arv och pantlän bidrar till den brytning som får svenska stormän att vända sig till Margareta, härskarinnan i Danmark och Norge. År 1388 erkänner en svensk rådskrets henne som rikets fullmäktiga fru och rätta husbonde. Året därpå besegras Albrekt vid Åsle nära Falköping och tas till fånga.
Bo orsakar inte ensam detta omvälvande förlopp. Motsättningarna mellan Albrekt och aristokratin har djupare rötter, och Margareta driver sin egen politik. Men striden om de resurser Bo samlat blir en viktig del av vägen dit.
Det är hans mest påtagliga politiska eftermäle: även efter döden är hans innehav så betydelsefullt att frågan om vem som ska kontrollera det hjälper till att avgöra vem som ska styra Sverige.
Rikast någonsin – men hur räknar man?
Till sist återstår superlativet. Var Bo Jonsson verkligen Sveriges rikaste man genom tiderna?
Det är möjligt att försvara formuleringen som ett uttryck för hans relativa makt över samtidens resurser. Däremot går den inte att fastställa genom en enkel omräkning till dagens kronor.
I litteraturen återkommer uppgifter om omkring 1 500 gårdar eller godsenheter fördelade på ungefär 350 socknar. Sådana sammanställningar ger en uppfattning om storleksordningen, men kräver försiktighet. Medeltida jord redovisas på olika sätt. Ett innehav kan avse en hel gård, en andel eller en rätt till inkomster. Dessutom förändras egendomsmassan genom köp, byten och försäljningar.
Ännu svårare är det att värdera pantlänen. De ger inkomster och politiskt inflytande, men de är också förenade med fordringar, villkor och kostnader. Att disponera ett slott med ett stort uppbördsområde är inte samma sak som att äga allt som produceras där.
En modern miljardärs förmögenhet värderas ofta efter marknadspriset på aktier. Bos tillgångar är inte lika enkelt säljbara. Hans politiska ställning bidrar till deras värde, och en förändring i maktförhållandena kan hota dem. Det finns ingen gemensam måttstock som utan stora antaganden jämför ett medeltida pantlän med ett globalt industriföretag.
Den säkrare slutsatsen är därför att Bo Jonsson hör till de mest ekonomiskt och politiskt dominerande privatpersonerna i Sveriges historia. Kombinationen av jordägande, krediter, ämbetsmakt och kontroll över kronans inkomster gör honom exceptionell.
Hans liv visar också varför rikedom inte alltid bäst förstås som det som finns i en skattkammare. Mycket av det han samlar finns ute i landskapet: en rätt till avkastning, en borgfogdes lydnad, ett sigill under ett skuldbrev, en kung som inte kan lösa sin pant.
När han dör står gårdarna kvar. Kvarnarna måste fortfarande mala, bönderna bärga sin skörd och borgarnas besättningar äta. Det som har försvunnit är mannen som lyckats knyta ihop allt detta till en personlig maktställning.
Kampen om hans arv visar hur långt han hade nått. Bo Jonsson hade inte köpt Sverige. Han hade gjort sig till en av de män som Sverige inte kunde styras utan.
Källor
- Sten Engström, Bo Jonsson (Grip), Svenskt biografiskt lexikon (1925)
- Sten Engström, Bo Jonsson. I. Till 1371 (1935)
- Herman Schück, Rikets råd och män: Herredag och råd i Sverige 1280–1480 (2005)
- Michael Nordberg, I kung Magnus tid: Norden under Magnus Eriksson 1317–1374 (1995)
- Riksarkivet, Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven (SDHK) (Löpande databas; medeltida brev, däribland handlingar rörande Bo Jonsson)
Ställ frågor om "Bo Jonsson Grip – mannen som gjorde riket till sin säkerhet". Svaren bygger på tidningens egna artiklar.
