Erik Segersäll – kungen i gränslandet mellan historia och saga
Han gav en kungasläkt sitt historiska fäste. Men mannen bakom segrarnamnet är fortfarande svår att få syn på.
Omkring år 995 dog Erik Segersäll, en av de första svenska kungar vars existens historiker kan känna sig förhållandevis säkra på. Han förknippas med slaget vid Fyrisvallarna, Sigtunas framväxt och ett kortvarigt välde över Danmark. Men hans liv måste sökas mellan runstenarnas knappa besked, kyrkans berättelser och sagornas praktfulla efterhandsbilder.
Av Sara HolmqvistReporter · Medeltiden och NordenUppläst av tidningens berättarröst
Mannen på Hällestadstenen flydde inte vid Uppsala. Det är vad de efterlevande ville att framtiden skulle minnas.
Runorna står ännu kvar i Skåne, långt från de uppländska slätter där striden ska ha ägt rum. Den döde hette Toke och var Gorms son. Han hedrades som en god herre, och hans män lät resa minnesmärket. Om människorna omkring stenen vet vi mycket lite. Men deras budskap går att förstå: han svek inte när det gällde.
Det är frestande att föra dessa ord direkt till Erik Segersälls mest berömda seger, den vid Fyrisvallarna nära Uppsala. Så har också många forskare gjort. Sambandet är möjligt, men inte bevisat. Stenen nämner varken Erik eller namnet Fyrisvallarna.
Redan här möter vi problemet med Erik. Han finns i historien, men berättelsen om honom är full av tomrum. Några av dem kan fyllas med arkeologi och jämförelser. Andra måste förbli öppna.
Och just i de öppningarna framträder en märklig tid: ett land utan fasta riksgränser, kungar utan huvudstad i modern mening och en värld där gåvor, släktskap och rykte kunde vara lika avgörande som ett vunnet slag.
En kung utan födelseår
Erik Segersäll brukar anges som kung från omkring 970 till omkring 995. Båda gränserna är ungefärliga. Något samtida dokument som berättar när han tillträdde finns inte, och inte heller något säkert födelseår. Uppgiften att han föddes omkring 945 förekommer ofta, men bör läsas som en uppskattning, inte som ett belagt datum.
Vi vet inte var han föddes. Vi vet inte hur han såg ut. Ingen bevarad röst från hans eget hov beskriver hans ansikte, hans temperament eller hans vardag. Det finns ingen grav som med säkerhet är hans och inget bevarat föremål som vi kan säga att han höll i handen.
Ändå är Erik inte bara en sagogestalt. Hans ställning som kung över svearna och som far till Olof Skötkonung hör till den jämförelsevis fasta kunskapen om honom. Han står i början av den sammanhängande kungaföljd som leder vidare in i det kristna medeltida Sverige. Det betyder inte att han var Sveriges förste kung. Kungar över svearna omtalas långt tidigare, bland annat i Rimberts berättelse om missionären Ansgar från 800-talet.
Skillnaden är att Erik går att placera i ett tydligare dynastiskt och politiskt sammanhang. Konturerna förblir suddiga, men de hänger ihop.
Den viktigaste sammanhängande skriftliga källan är Adam av Bremen, som skrev sin historia över ärkestiftet Hamburg-Bremen omkring 1070-talet, ungefär åttio år efter Eriks död. Adam hade tillgång till äldre material och muntliga uppgifter. En viktig uppgiftslämnare var den danske kungen Sven Estridsson, som genom sin släkt och ställning hade goda möjligheter att känna till nordiska traditioner.
Men Adam var inte en neutral protokollförare. Han skrev kyrkohistoria. Nordens kungar blev också gestalter i en berättelse om mission, rätt kyrklig lydnad och kampen mellan kristendom och hedendom. Dessutom är hans nordiska kronologi ibland svår att få att stämma.
De isländska sagorna är ännu senare. Flera av de berättelser som gjort Erik berömd fick sin bevarade form först under 1200-talet, mer än två hundra år efter hans livstid. De kan bära på äldre minnen och dikter, men också på litterär bearbetning, sammanfogningar och missförstånd.
Erik Segersäll är historiskt bättre förankrad än många av sina föregångare. Det betyder inte att allt som berättas om honom är historiskt förankrat.
Den skillnaden är nyckeln till hans liv. Vi behöver inte välja mellan att tro på allt och att avfärda allt. Men varje uppgift måste prövas för sig.
Riket som hölls samman av människor
Att kalla Erik svensk kung är rimligt, så länge vi inte föreställer oss dagens Sverige bakom honom. Hans rike hade inga moderna myndigheter, ingen enhetlig förvaltning och inga gränser som kan ritas med säker hand på en karta.
Mälardalen var ett viktigt område för hans makt. Hur långt hans herravälde sträckte sig, och hur det förhöll sig till göternas områden, är däremot svårt att fastställa. Senare kungatitlar och rikstillhörigheter kan inte utan vidare flyttas bakåt till 900-talet. Det politiska landskapet var föränderligt, och olika bygder kunde knytas till en härskare på olika villkor.
En kung behövde människor som ville eller måste följa honom. Släktingar, stormän och beväpnade följesmän gav honom handlingskraft. Genom gåvor, gästabud, äktenskap och löften hölls banden levande. Hot och våld fanns alltid i bakgrunden. Kunglig makt var inte bara något man ägde; den måste ständigt visas och bekräftas.
Föreställningen om kungen som en ensam man på en tron blir därför missvisande. Han var snarare mittpunkten i ett nätverk. Om viktiga stormän bytte sida kunde hela nätverket rubbas. Om en rival samlade ett följe utomlands kunde ett släktgräl växa till ett krig.
Det är i en sådan miljö som berättelserna om Erik blir begripliga, också när deras detaljer är osäkra. Gästabudet var politiskt arbete. Utdelade dyrbarheter kunde omvandlas till trohet. En framgångsrik härförare kunde vinna män genom utsikten till byte, men måste också kunna belöna dem efteråt.
Under detta maktspel låg jordbruket. De flesta människor odlade, skötte djur, fiskade eller kombinerade flera näringar. Korn och andra sädesslag, boskap och tillgång till slåttermarker betydde mer för överlevnaden än kungarnas namn. Vinterfoder måste bärgas. Garn spinnas. Redskap lagas. Bröd och gröt tillredas.
Samhället var starkt ojämlikt. Fria bönder levde vid sidan av människor med beroendeställning och trälar. Arbetet på gårdarna bar upp både stormännens hushåll och de krigarföljen som kunde samlas kring en kung. När en här drog fram måste någon förse den med mat, transportmöjligheter och utrustning.
Vattenvägarna band samman landskapet. Mälaren hade då en annan strandlinje och öppnare förbindelser med havet än i dag. Båtar gjorde det möjligt att föra varor, nyheter och beväpnade män mellan bygderna. För en härskare var kontroll över knutpunkter därför minst lika viktig som sammanhängande territorium.
Eriks kungamakt hörde hemma i denna värld av gårdar, farleder och personliga förbindelser. Den var verklig, men den var inte en statsmakt i modern bemärkelse.
Fyrisvallarna: segern som blev en saga
I den senare berättelsetraditionen får Erik en farlig motståndare i sin brorson Styrbjörn. Enligt sagorna hade Erik och hans bror Olof delat kungamakten. När Olof dog blev frågan om Styrbjörns arv och ställning en källa till konflikt. Den unge mannen sökte sig ut och återkom med en stark krigsmakt.
Det är en berättelse med välbekant dramatik: den undanträngde arvingen, den mäktige farbrodern, de främmande krigarna och den avgörande uppgörelsen om riket. Styrbjörn förbinds med jomsvikingarna, ett krigarförbund vars berömmelse till stor del vilar på samma sena sagovärld. Exakt vad i dessa skildringar som motsvarar 900-talets verklighet är omstritt.
Slaget placeras vid Fyrisvallarna i närheten av Uppsala, vanligen någon gång under 980-talet. Årtalet 985 anges ofta, men bör inte behandlas som säkert. Varken tidpunkten, slagfältets exakta läge eller härarnas storlek kan fastställas.
Enligt en av de mest färgstarka traditionerna lovade Erik sig åt Oden för att vinna. I utbyte skulle han efter tio år tillhöra guden. Här blir segern inte bara militär, utan också ett ödesbundet avtal. Berättelsen förklarar både framgången och den död som väntar.
Detta är ett sagomotiv, inte en kontrollerbar uppgift om en ritual som Erik verkligen utförde. Det visar hur senare berättare kunde förstå en hednisk kung: mäktig, segerrik och samtidigt fångad av ett farligt gudomligt löfte.
Finns det då något bakom dramatiken? Möjligen. Verser som tillskrivs skalden Torvald Hjaltason brukar åberopas som ett äldre stöd för en strid vid Fyris. Om de är äkta och rätt tolkade för de oss betydligt närmare händelserna än sagornas löpande berättelser. Men även sådana verser har bevarats i senare handskrifter, och deras sammanhang måste bedömas kritiskt.
Därtill kommer runstenarna. Hällestadstenen och Sjörupstenen i Skåne omtalar män som inte flydde vid Uppsala. De vittnar om att en strid där kunde bli en avgörande del av en krigares eftermäle. Kopplingen till just Erik och Styrbjörn är ändå en tolkning, inte något runorna uttryckligen säger.
Vi kan därför inte återge slaget minut för minut. Det finns inget hållbart underlag för exakta anfallsriktningar, truppantal eller tal inför striden. Men traditionen om en stor seger vid Uppsala har tillräckligt många beröringspunkter för att inte enkelt avfärdas.
Tillnamnet Segersäll betyder ungefär segerrik eller lyckosam i strid. Det är frestande att låta just Fyrisvallarna förklara det. Sambandet ligger nära till hands i eftervärldens berättelse, men hur och när namnet började användas vet vi inte säkert.
Vad som däremot framgår är segerns politiska värde. En kung som överlevde en allvarlig utmaning kunde framstå som mer än den starkaste mannen: han kunde bli den som lyckan följde.
Sigtuna och den nya kungliga platsen
Vid ungefär samma tid som Erik ska ha försvarat sin makt växte en ny bebyggelse fram vid Mälaren. Sigtunas tillkomst brukar dateras till omkring 980. Det gör staden till en av de viktigaste materiella ingångarna till hans tidsålder.
Här lämnar vi sagornas slagfält och kommer närmare människors vardag. Arkeologin visar en tidigt organiserad bebyggelse med tomter längs en huvudgata. Det var inte bara gårdar som slumpvis hade vuxit ihop. Någon hade haft möjlighet att ordna marken och skapa en ny mötesplats för människor, varor och makt.
Sigtuna har därför länge uppfattats som ett kungligt initiativ, och Erik Segersäll brukar pekas ut som grundaren. Det är en rimlig och vanlig tolkning, men inget bevarat grundläggningsbrev bär hans namn. Sambandet bygger på datering, platsens karaktär och den kungliga miljö som snart framträder tydligt där.
Om Erik verkligen tog initiativet var det ett annat slags maktutövning än ett fältslag. En planlagd plats kunde samla hantverkare och handelsmän, ge anhängare en närvaro nära kungen och göra hans ställning synlig i själva bebyggelsen. Tomtmark och tillträde till handel kunde fungera som politiska resurser.
Vi kan tänka oss ljudet av en hammare och lukten från eldstäder, men vi måste skilja den rimliga miljöbilden från ett dokumenterat ögonblick i Eriks liv. Fynden berättar om hantverk, utbyte och vardagsarbete. De låter oss inte placera kungen i en viss dörröppning en viss morgon.
Ungefär vid samma tid förlorade Birka sin tidigare roll som tät handelsplats. Närheten i tid är betydelsefull, men den bevisar inte att Erik beslöt att stänga Birka och flytta handeln. Förändringar i handelsnätverk, politiska förhållanden och lokala förutsättningar kan ha samverkat. Birkas upphörande och Sigtunas framväxt bör inte pressas ihop till en enda säker kunglig åtgärd.
Först under Eriks son Olof Skötkonung får Sigtunas kungamakt ett särskilt tydligt uttryck. Omkring 995 inleddes myntning där, med kungens namn och kristna symboler. De tidigaste mynten präglades efter engelska förebilder, och engelskt yrkeskunnande spelade en viktig roll.
Mynten ska alltså inte tillskrivas Erik. Men de visar vad som följde omedelbart efter hans tid: ett kungligt centrum som deltog i en större europeisk värld av kristna symboler, härskartitlar och specialiserat hantverk.
Sigtuna gör det möjligt att ana en långsiktig förskjutning. Kungamakten byggdes fortfarande av människor och lojaliteter, men fick också nya platser där den kunde samlas, visas och organiseras.
Danmark, äktenskapen och kampen om Östersjön
Eriks politiska horisont slutade inte vid Mälaren. Östersjön var en förbindelseled mellan skandinaviska, slaviska och baltiska områden, och vidare mot större handelsnätverk. Köpmän, krigare, sändebud och människor som fördes bort i fångenskap rörde sig över samma vatten.
Adam av Bremen berättar att Erik besegrade Sven Tveskägg och tog makten i Danmark. Enligt hans framställning drevs Sven undan, och Erik behärskade under en tid också det danska riket.
Det är en uppseendeväckande uppgift. Om den återger ett verkligt händelseförlopp var Erik inte bara en regional härskare, utan en aktör med kraft att ingripa i ett av Nordens viktigaste kungadömen. Men här krävs försiktighet. Adams tidsföljd och bild av Sven är problematiska, och de danska händelserna låter sig inte enkelt ordnas efter hans berättelse.
Det kan finnas ett historiskt minne av ett framgångsrikt svenskt ingripande eller ett tillfälligt övervälde. Hur omfattande det var, hur länge det varade och hur Erik faktiskt utövade makt går inte att säga säkert. Ett obestritt, välorganiserat styre över hela Danmark är mer än källorna kan bära.
Även Eriks äktenskap hör till denna internationella politik. Men frågan om vem han var gift med är ett av de mest svårutredda problemen i hans historia.
I den nordiska sagotraditionen är hans hustru Sigrid Storråda, en förmögen och viljestark kvinna som senare förbinds med Sven Tveskägg. Hon har blivit en av vikingatidens mest kända kvinnogestalter. Problemet är att hennes levnadshistoria bygger på sena och delvis motstridiga berättelser.
Andra källor pekar mot slaviska dynastiska förbindelser. Adam förbinder Eriks hustru med den polska härskarfamiljen. Den närmare samtida krönikören Thietmar av Merseburg berättar om en dotter till Mieszko I, syster till Bolesław, som var gift med Sven och blev mor till hans söner. Men dessa uppgifter ger inte utan vidare en sammanhängande biografi över Eriks hustru.
Namnet Świętosława används ofta i moderna framställningar när berättelserna ska fogas samman. Det är inte ett säkert belagt namn på Eriks drottning. Att skriva ”Sigrid Storråda, egentligen Świętosława” som om frågan vore avgjord döljer därför osäkerheten.
Det säkra är enklare: Erik var far till Olof Skötkonung. Moderns identitet och hur de olika kvinnogestalterna förhåller sig till varandra är omdiskuterat.
Osäkerheten skymmer samtidigt något typiskt för tiden. Kungliga äktenskap kunde förbinda områden på båda sidor om Östersjön. De skapade släktskap som gick att använda i förhandlingar, men också anspråk och konflikter. Familjen var en del av utrikespolitiken, inte ett privat rum vid sidan av den.
Mellan Oden och Kristus
I sagornas berättelse står Erik inför Oden. Hos Adam av Bremen möter vi också en kung som enligt uppgift lät döpa sig under sin tid i Danmark, men sedan övergav kristendomen.
Dessa uppgifter bör inte smältas samman till en detaljerad skildring av hans trosliv. Adams berättelse om dop och avfall passar väl in i hans kyrkohistoriska perspektiv. Någon oberoende dokumentation av Eriks dop finns inte. Sagornas förbund med Oden är å sin sida en långt senare litterär framställning.
Vi kan alltså inte veta vad Erik trodde när han gick till vila, vilka böner han använde eller hur han förstod gudarnas makt. Men miljön omkring honom var utan tvivel religiöst föränderlig.
Kristendomen hade funnits närvarande i Norden långt före hans regering. Ansgars mission i Birka på 800-talet är ett välkänt exempel. Under 900-talet mötte människor kristna sedvänjor genom handel, resor, släktskap, fångenskap och tjänst hos främmande härskare. Kristna föremål och begravningssätt visar att förändringen inte bara kom genom kungliga beslut.
Samtidigt levde äldre religiösa traditioner vidare. De var knutna till hushåll, bygder, högtider och ledande släkter. För en kung kunde religiösa handlingar vara en del av förhållandet till dem som bar upp hans makt. Ett dop var därför inte nödvändigtvis enbart ett personligt ställningstagande; det kunde få politiska följder både hemma och utomlands.
Gamla Uppsala har en särskild plats i bilden av svearnas äldre religion. De stora gravhögarna där var redan gamla på Eriks tid. De tillhörde ett landskap där tidigare generationers makt var synlig och kunde ge tyngd åt nya anspråk.
Adams berömda skildring av ett tempel och offer i Uppsala skrevs däremot långt efter Eriks död. Textens detaljer är omdiskuterade, och den kan inte användas som en exakt beskrivning av vad Erik såg eller gjorde. Än mindre ger den oss rätt att skildra en bestämd offerfest med honom som huvudperson.
Under Olof Skötkonung blev den kristna kungamakten tydligare. Mynten bar kristna tecken, och sonen framträder som en kristen härskare på ett sätt som fadern inte gör. Ändå innebar detta inte att hela samhället bytte religion samtidigt.
Det är kanske mer träffande att se Erik som kung i en övergångstid än att ge honom en alltför bestämd religiös etikett. Gamla och nya förbindelser överlappade. Kristendomen erbjöd tillträde till mäktiga nätverk, men äldre sedvänjor hade fortfarande djupa rötter i det samhälle som en kung måste kunna styra.
Vad finns kvar av Erik?
Erik dog omkring 995. Någon säker dödsorsak känner vi inte, och någon identifierad grav har vi inte. Sonen Olof efterträdde honom. Där slutar ett liv som varit politiskt betydelsefullt men som efterlämnat förvånansvärt få personliga spår.
Eftervärlden har gärna gjort honom till en grundargestalt. Det är förståeligt. Hans regering ligger nära flera förändringar som i efterhand ser avgörande ut: Sigtunas tillkomst, starkare kungliga nätverk och de första stegen mot den kristna monarki som blir tydligare under sonen.
Men ”Sveriges grundare” är en för enkel beteckning. Riket växte fram genom en lång process, med regionala skillnader, motstånd och återkommande omförhandlingar. Erik skapade inte ett färdigt land som sedan bara fortsatte att utvecklas.
Inte heller bör vi låta honom försvinna helt bakom källkritiken. Att mycket är osäkert betyder inte att ingenting är känt. Han var en verklig kung. Han var Olof Skötkonungs far. Hans namn knöts till militär framgång, och en viktig tradition förband honom med en seger nära Uppsala. Under hans tid började Sigtuna växa fram. Adam tillskriver honom dessutom ett betydande ingripande i Danmark, även om dess form och omfattning är osäkra.
Det är tillräckligt för att urskilja en härskare med vida kontaktytor och sannolikt betydande resurser. Men inte tillräckligt för att skriva hans innersta tankar, återge hans repliker eller följa varje steg i hans karriär.
Kanske kommer vi honom därför närmast genom att lämna den stora kungabilden en stund och återvända till runstenen i Skåne. Där är orden korta och angelägna. En död man hade en herre. Han deltog i en strid. Han flydde inte.
Det är den sortens förbindelser som bar upp Eriks värld: trohet till en ledare, minnet av ett nederlag eller en seger, släktingars och följesmäns behov av att berätta vad en människa varit värd. Kungens makt vilade ytterst på sådana människor, även om deras namn oftast gått förlorade.
Erik fick behålla sitt. Därtill fick han ett namn som redan var en berättelse: Segersäll. Bakom det står inte en fullt synlig landsfader, utan en 900-talskung som lyckades göra ett tillräckligt starkt avtryck för att bli ihågkommen – och som sedan växte i berättandet.
Källor
- Adam of Bremen; översättning av Francis J. Tschan, History of the Archbishops of Hamburg-Bremen (1959; originalet från cirka 1070-talet)
- Snorri Sturluson, Heimskringla (Cirka 1230)
- Thietmar av Merseburg; översättning och kommentarer av David A. Warner, Ottonian Germany: The Chronicon of Thietmar of Merseburg (2001; originalet från tidigt 1000-tal)
- Peter Sawyer, The Making of Sweden (1988)
- Dick Harrison, Sveriges historia 600–1350 (2009)
- Stefan Brink och Neil Price, redaktörer, The Viking World (2008)
- Riksantikvarieämbetet och Uppsala universitet, Runor: runinskrifterna DR 295 (Hällestad) och DR 279 (Sjörup)
Ställ frågor om "Erik Segersäll – kungen i gränslandet mellan historia och saga". Svaren bygger på tidningens egna artiklar.
